söndag 24 mars 2013

Binär värme med en svag doft av te


Flashbacks. En flod av minnen, nostalgi, glädje och vemod. Enstaka pölar av djup sorg följt av fontäner av glädje och ett konstant duggregn av långsam acceptans. Alltihop är en kavalkad av minnesbilder och en känsla av ständig reflektion. Jag skall vara ärlig. Ända sedan jag fyllde arton har jag varit ganska vilsen, samtidigt som jag många gånger känt mig väldigt tillfreds med livet. Visst var jag vilsen långt innan det, känslan sträcker sig tillbaka hela vägen till början av högstadiet, men när jag väl tog studenten så gick hela jag in i en annan sorts existens. Sökandet fortsatte, men det kändes som att allting tog ett steg framåt - processen var sig lik, men grunden var lagd och jag kunde gå vidare. Utvecklas på nya nivåer.  Det har varit en lång, lång väg. Ibland har jag känt mig som åttio, ibland som ett litet barn utan några som helst riktlinjer.

De två-tre senaste åren har varit jävligt omvälvande på många sätt. Jag har fått möta människor som jag aldrig trott att jag skulle möta. Jag har gjort saker jag aldrig trott att jag skulle göra och gått igenom scenarion jag aldrig trott jag skulle gå igenom. På gott och ont. Leda och tristess blandas med gråa vardagar och helt sinnessjuka, intensiva upplevelser.

Många gånger har jag känt mig jävligt osocial, och det har jag nog varit ibland. Jag vet med säkerhet att jag inte umgås lika mycket med många av mina vänner som jag skulle vilja göra. Vissa har jag inte träffat på veckor eller månader, andra på åratal. Jag tänker inte göra något så fånigt som att be om ursäkt, för det vore poänglöst. Det är inte alltid man hinner eller orkar, livet sätter käppar i hjulet för oss alla i perioder, och det är inte så jävla konstigt eller allvarligt när det kommer till kritan.

Men det finns samtidigt en känsla av ledsamhet i mig över det hela som jag ändå vill poängtera, för ni är egentligen alldeles för bra för att inte träffa mer ofta. Jag vet att det inte är så farligt egentligen, att ni finns där ändå, men ni förtjänar att höra hur mycket jag tycker om er. För det gör jag verkligen. Listan över vilka jag skulle vilja tacka för att ni finns i mitt liv på något sätt är lång, och bara den insikten är nog för att fylla mina ögon med glädjetårar. Familj, vänner, bröder och systrar... Jag vet inte var jag hade varit idag, utan er.

De senaste månaderna har varit fruktansvärt intensiva. Skolarbete och ansvarstagande har klumpats ihop med sorg och dysterhet, samtidigt som det hänt helt underbara saker också. Det känns som att en ny väg visat sig från ingenstans, pusselbitar jag letat länge efter börjar sakta falla på plats. Samtidigt är jag rädd för att förstora upp hela grejen alltför mycket, den känns fortfarande skör och ömtålig. Detaljerna får komma när jag känner att jag kan ge dem en rättvis beskrivning. Just nu vill jag bara andas, för...

Ikväll är ännu ett sådant där tillfälle när allting känns omvälvande och stort utan någon enkel förklaring, precis som efter att jag tagit studenten. Känslan är nästan identisk. Som att jag tagit ännu ett steg framåt utan att förstå hur. Lustigt nog så är känslan som sköljer över mig fruktansvärt bekant. Det är inte någon enorm spirituell upplevelse, det är inte ens en ny insikt. Det är en känsla jag upplevt många gånger förr, men vad spelar det för roll?

Den är lika stark för det, lika omvälvande här framför datorskärmen  en frusen söndagskväll precis innan begynnande tentaskrivande som när jag låg i sjukhussängen och härdade ut efter senaste operationen, eller när jag klättrade upp för Fuji med två av de personer jag ser som mina bröder. Jag är lycklig trots att det finns så mycket som ligger och trycker, trots tyngden av verkligheten. Jag är så fruktansvärt tacksam för sådana här stunder, oavsett hur länge de varar. För de visar mig hur mycket alla mina upplevelser verkligen betyder, hur inspirerande livet kan vara.

Och återigen - utan er, utan personerna jag kallar mina vänner och min familj, utan er som jag håller av och älskar så hade de aldrig hänt.

Allt jag egentligen ville säga var väl: Tack för att ni finns, och för att ni bryr er. Ni är bäst.