söndag 22 december 2013

Hemvändartankar

Ligger i mitt barndomsrum och reflekterar. Att komma hem är alltid en kluven känsla. Jag är alltid glad att träffa min familj, men... De här väggarna bär på många minnen. Det här samhället, ännu fler. Och jag...avskyr det. Samhället, alltså. Förmodligen hela landskapet, med specifika undantag. Det trodde jag inte att jag gjorde längre, men det gör jag verkligen. Jag... vill inte förvandla detta till ett inlägg om hur svåra mina tonår var, men man kan lugnt säga att de var något av ett helvete på de flesta punkter. Och det är oundvikligt att de inte gör åtminstone ett gästspel i den här texten. De var hemska bortom ord på många sätt, och att bo här gjorde verkligen inte saken lättare överhuvudtaget.

Jag minns att jag skrev en krönika för lokaltidningen för en massa år sedan, och de älskade den, sa att den "verkligen lyfte fram det positiva med att bo här!". Jag skrattar alltid inombords när jag tänker på det. Det gjorde den inte. Den hyllade naturen runtomkring, och den älskar jag av hela mitt hjärta. Men den sa nästan ingenting om samhället. Och det var ingen slump, det var ytterst medvetet. För det som strömmade igenom mig då, och som rinner igenom mig nu, är motsatsen till lokalpatriotism.

Det finns saker jag verkligen älskar med det här stället.

Naturen, för det första - det här kan vara ett av Sveriges absolut vackraste landskap utan en sekunds tvekan. Varje långpromenad är en ren jävla fröjd. Det fanns en anledning att jag var ute och gick i snitt tre timmar om dagen under mina tonår.

Min gamla gymnasieskola. Jag vet inte hur ni gör det, men ni är helt fucking fenomenala. Att så många bra, förstående och drivna lärare kan rymmas under ett och samma tak, och dessutom erbjuda en gymnasieutbildning som är alldeles för bra och varierad i förhållande till de givna resurserna...ni är fantastiska, och jag är glad från hjärtat att jag lärt känna er, och fått lära mig av er. Ni är en oas av livsvisdom och hopp i en öken av instängdhet och fekalier. Tack.

Familjen. Och vännerna. Lika viktiga och självklara som luften jag andas. Utan er hade det aldrig gått. Utan er hade jag aldrig överlevt. Så enkelt är det, och jag kommer aldrig, ALDRIG kunna tacka er nog. Ni visade mig att kärlek och kreativitet kan frodas även på de mest osannolika platser. Ni är underbara.

Och jag vet att vissa av er trivs här, och tycker om stället. Och jag förstår er. På sina håll finns en atmosfär att finna som är svårbeskriven. Det är vetskapen om att "små orter innebär frid och lugn, och gör det möjligt för mig att ta ut svängarna, vara mig själv och njuta!". Jag unnar er det, och jag är glad bortom ord över att ni existerar. Men...jag kan inte dela er glädje. Jag ser inte charmen.

För småstadsmentaliteten knäckte mig, malde mitt psyke till grus och spottade mig i ansiktet. Jag bor inte i någon enorm storstad för tillfället heller, och jag tror inte att "storstaden är min räddning!", det är jag alldeles för intelligent för. Demoner och ångest är inte geografiskt bundna i första hand. Men det har tagits för många konstiga politiska beslut, det finns för många småsinta människor och för lite entusiasm för nya idéer. Jag tror aldrig jag passat in här, och lär nog aldrig göra det heller.

För den här platsen, och mentaliteten den bär på, har gjort alldeles för mycket ont mot mig, och det kommer jag aldrig kunna förlåta. Om jag fick chansen så skulle flytta ut alla människor jag håller av, se till att bevara naturen och de få guldkorn som existerar och sedan jämna skiten med marken, utan en sekunds tvekan. En välbehövlig omstart.

Gör om, gör rätt, Dalsland. För helvete. Nå, om ni nu ursäktar mig så skall jag gå och ritualtvätta mig med Svinto och Corn Flakes.