Trötthet och mörker

Idag är jag inte glad överhuvudtaget. Det finns en stor, gyllene boll av lycka i mitt inre som håller mig uppe och igång, men jag är inte glad. Har fått höra så mycket hemska saker de senaste veckorna att hela min kropp skakar av nedstämdhet och förtvivlan. Jag ber om ursäkt om jag använder luddiga formuleringar, svamlar eller skriver underligt formulerade meningar, det är inte alls min avsikt. Är bara så jävla trött, och så fruktansvärt ledsen. Det är så illa att jag rentav hoppar över ord, tappar bort mig mitt i meningar och sitter med en gråtklump i kroppen som sträcker sig från botten av min mage, hela vägen upp i halsen. Varför? Tillåt mig att berätta:


Jag blir trött och ledsen av att höra om hur en grupp somaliska unga män i min hemkommun, som har fått allt ifrån lägenhet till kläder och mat ordnade med en gång de flyttat till bygden, har trakasserat en grupp med unga tonårsflickor så illa att de inte vågar gå till skolan längre. Jag blir ännu tröttare och ännu ledsnare av att höra hur samma grupp somalier vägrat gå två kilometer för att ta sig till sin kurs i Svenska för invandrare, och att alla som försöker samtala med dem och föra en dialog bara möts av svordomar och personangrepp.

I grund och botten är det är som en av mina barndomsvänner sade till mig när jag frågade vad jag skulle göra när jag blev som mest upprörd: "Walla, Johan, idioter är idioter, vad ska man göra? Skit i dem!" Han har helt rätt i en sak. Idioter är idioter, oavsett vart de kommer från. Snubben är för övrigt en helt underbar person, som från det jag var liten visade mig att bara för att man är utlänning och/eller muslim, så betyder inte det att man är kvinnoförtryckare, homofob, eller någon av alla de andra sakerna som de två grupperna ofta beskylls för. Han har gett mig så jävla mycket vänskap och kärlek genom åren, och satte för mig någonstans mallen för hur mycket man verkligen kan få ut av ett mångkulturellt Sverige. Han, och många andra runtomkring mig, bidrog till att jag aldrig någonsin med vilje kopplat ihop etnicitet med idioti, och att jag ständigt ifrågasätter mina egna åsikter och fördomar.

Det är därför jag blir så jävla illa berörd när olika typer av invandrare beter sig som jävla svin, och det är därför jag inte kan ta min polares råd och skita i dem. För hela grupperna, som med största säkerhet består av till största delen helt jävla underbara människor, får ta smällen för några få människors beteende. Det är tydligen jävligt populärt i media att måla upp kollektiva bilder så fort det handlar om negativa saker, men inte när det kommer till de positiva, som Soran Ismail påpekat tidigare idag. Det heter alltid "en man av invandrarbakgrund" när det kommer till rån eller stölder, men etniciteten försvinner så fort vi pratar om bra saker. Då är det bara namnet som gäller, inget annat. Från kollektiv till individ på ett jävla ögonblick.

Och idioterna får mer och mer uppmärksamhet i media, och gör mig ännu ledsnare.

Jag blir trött och ledsen av att höra om hur när en stor grupp invandrare anländer mer eller mindre oanmält till en större stad i Sverige och får lägenheter ordnade med en gång, så går de dagen efter och klagar högljutt hos berörda myndigheter eftersom de inte är nöjda med porslinet och sängkläderna i lägenheten. Ingen tacksamhet, bara klagomål. Idiotiska, skitsmå klagomål.

Jag blir trött och ledsen av att höra hur utländska medelålders män inte lyssnar på min kvinnliga släkting när hon försöker föreläsa för dem om hur det svenska byråkratisystemet fungerar, för deras egen skull. Hur de totalt ignorerar hennes vädjan om att de skall sluta prata i mobiltelefonerna och lyssna på vad hon försöker lära dem.

Jag vet av personliga erfarenheter att de flesta som invandrar hit, vare sig de är flyktingar eller ej, gör allt vad de kan för att komma in i och bli accepterade av det svenska samhället. Att de är härliga, underbara människor. Men de syns inte, jag hör inte deras röster, för media vill inte lyfta fram dem. Istället tvingas de stå ut med alla möjliga typer av fördomar och rasism. Det är fel, så jävla fel, och det gör mig fysiskt illamående.

Och det är fan inte bättre "på hemmaplan". Vill man ha bevis för att etnicitet är totalt jävla ovidkommande, så är det bara att titta hur vissa " infödda svenskar" beter sig, de är lika illa de.

Jag blir trött och ledsen av att höra hur en tolerant och förstående man som jobbat som lärare i massor av år tvingas säga upp sig eftersom en elev anmält honom för misshandel, när allt han gjort är att greppa eleven bestämt, men inte hårt, i armen och tala om att han inte vill bli behandlad som skit, efter att eleven i fråga bland annat vägrat lyssna på vad han säger vid i stort sett varenda lektion, bokstavligt talat spottat honom rakt i ansiktet och kastat verktyg mot hans huvud.

 Jag blir trött och ledsen av att höra äldre svenska människor prata om "de jävla bögarna" och "de förbannade invandrarna". Vissas tolerans är verkligen lika med noll, och inte fan är de intresserade av en dialog, eller av vetenskapliga artiklar. De vill sitta i sin lilla bubbla och grotta ned sig.

Jag blir trött och ledsen av hur svenska män går ut på fyllan och kallar kvinnor för hora och slampa, bara för att de har på sig "utmanande kläder". Jag blir trött av gamla svenska tanter som blänger på människor jag älskar eftersom de har på sig "konstiga kläder", eller "hemska sminkningar" Kan inte folk få ha på sig vad fan de vill, utan att behöva riskera personangrepp eller sneda blickar?

Samma sak med tatueringar och piercings. Jag blir så jävla trött av att höra chefer muttra om ungdomar som "har skrotupplag i ansiktet" eller "är målade över hela jävla armarna". VAD. SPELAR. DET. FÖR. ROLL?
Ingen. Ingen alls. Men folk är så jävla trångsynta.

Jag blir trött och ledsen av att höra hur en ung svensk pojke hånar sin mamma varenda gång hon försöker säga något eftersom hon har en grov brytning när hon pratar svenska, och jag blir trött och ledsen av att veta att när en äldre man säger till honom på skarpen och ber honom att respektera sin mor, så vet den äldre mannen att han kommer vara hatad av den unge pojken under lång tid. Bara för att han försökte få honom att fatta att man skall behandla människor, och i synnerhet sin familj, med respekt.

Jag blir ledsen och trött av att höra manliga bekanta sitta och prata om hur kvinnor skall se ut och bete sig, vad de får och inte får göra om de skall vara attraktiva, som att det fanns någon jävla regelbok. Men det är tydligen viktigt att de inte beter sig hur som helst. Minst av allt skall man höra dem bajsa, och inte fan får de fisa på allmän plats. Hur fan skulle DET vara? ...jag vill dunka huvudet i skrivbordet och gråta.

Just idag blir jag på ett mer personligt plan till och med ledsen och trött av att höra: "Jävla CP!", "Helt jävla CP-stört!" och olika varianter av det användas som svordomar och uttryck för att visa att någonting är knasigt, jobbigt eller idiotiskt. Det är en nervskada, inget annat. Jag är inte dum i huvudet, inte överhuvudtaget. Jag vet att ni inte menar det, vänner. Jag vet. Be inte om ursäkt. Men idag svider det. Idag svider allt.

Jag anser mig vara en jävligt tolerant och stark människa som har en stor tilltro till mänskligheten, men just nu känns det som jag blivit indragen i ett svart hål där allt jag ser är egoism, bristande empati och hat. Fördomar. Glåpord. Ovilja att lyssna. Fanatism. Trångsynthet. Idioter. Idioter överallt. Det finns många, många fler exempel i mitt huvud, men det räcker nu, annars kommer jag aldrig kunna sluta skriva.

Jag önskar vi kunde utrota rasismen och trångsyntheten helt och hållet. Jag vill inte behöva läsa om Sverigedemokrater som går på stan och viftar med järnrör. Jag vill inte behöva läsa om homosexuella eller bisexuella som trakasserats på sin arbetsplats. Om människor som blivit våldtagna på grund av "utmanande klädsel", eller nekats jobb på grund av val av klädstil. Om högt uppsatta politiker och chefer som tar ut bonusar medan deras anställda blir arbetslösa Alltihop är så jävla fel, och så jävla skevt. Jag mår så sjukt illa just nu, hela kroppen skakar.

Jag orkar inte skriva mer nu, hittar inga fler ord. Jag skall gå och gömma mig under täcket, dold bakom en stor hög med tvätt som jag borde plocka in i garderoben, men jag orkar inte. Jag har ingen energi. Jag har bara tårar. Tårar och mörker. Imorgon orkar jag fortsätta kampen, men inte ikväll. Ikväll är jag trasig