Trötthet och mörker

Idag är jag inte glad överhuvudtaget. Det finns en stor, gyllene boll av lycka i mitt inre som håller mig uppe och igång, men jag är inte glad. Har fått höra så mycket hemska saker de senaste veckorna att hela min kropp skakar av nedstämdhet och förtvivlan. Jag ber om ursäkt om jag använder luddiga formuleringar, svamlar eller skriver underligt formulerade meningar, det är inte alls min avsikt. Är bara så jävla trött, och så fruktansvärt ledsen. Det är så illa att jag rentav hoppar över ord, tappar bort mig mitt i meningar och sitter med en gråtklump i kroppen som sträcker sig från botten av min mage, hela vägen upp i halsen. Varför? Tillåt mig att berätta:


Jag blir trött och ledsen av att höra om hur en grupp somaliska unga män i min hemkommun, som har fått allt ifrån lägenhet till kläder och mat ordnade med en gång de flyttat till bygden, har trakasserat en grupp med unga tonårsflickor så illa att de inte vågar gå till skolan längre. Jag blir ännu tröttare och ännu ledsnare av att höra hur samma grupp somalier vägrat gå två kilometer för att ta sig till sin kurs i Svenska för invandrare, och att alla som försöker samtala med dem och föra en dialog bara möts av svordomar och personangrepp.

I grund och botten är det är som en av mina barndomsvänner sade till mig när jag frågade vad jag skulle göra när jag blev som mest upprörd: "Walla, Johan, idioter är idioter, vad ska man göra? Skit i dem!" Han har helt rätt i en sak. Idioter är idioter, oavsett vart de kommer från. Snubben är för övrigt en helt underbar person, som från det jag var liten visade mig att bara för att man är utlänning och/eller muslim, så betyder inte det att man är kvinnoförtryckare, homofob, eller någon av alla de andra sakerna som de två grupperna ofta beskylls för. Han har gett mig så jävla mycket vänskap och kärlek genom åren, och satte för mig någonstans mallen för hur mycket man verkligen kan få ut av ett mångkulturellt Sverige. Han, och många andra runtomkring mig, bidrog till att jag aldrig någonsin med vilje kopplat ihop etnicitet med idioti, och att jag ständigt ifrågasätter mina egna åsikter och fördomar.

Det är därför jag blir så jävla illa berörd när olika typer av invandrare beter sig som jävla svin, och det är därför jag inte kan ta min polares råd och skita i dem. För hela grupperna, som med största säkerhet består av till största delen helt jävla underbara människor, får ta smällen för några få människors beteende. Det är tydligen jävligt populärt i media att måla upp kollektiva bilder så fort det handlar om negativa saker, men inte när det kommer till de positiva, som Soran Ismail påpekat tidigare idag. Det heter alltid "en man av invandrarbakgrund" när det kommer till rån eller stölder, men etniciteten försvinner så fort vi pratar om bra saker. Då är det bara namnet som gäller, inget annat. Från kollektiv till individ på ett jävla ögonblick.

Och idioterna får mer och mer uppmärksamhet i media, och gör mig ännu ledsnare.

Jag blir trött och ledsen av att höra om hur när en stor grupp invandrare anländer mer eller mindre oanmält till en större stad i Sverige och får lägenheter ordnade med en gång, så går de dagen efter och klagar högljutt hos berörda myndigheter eftersom de inte är nöjda med porslinet och sängkläderna i lägenheten. Ingen tacksamhet, bara klagomål. Idiotiska, skitsmå klagomål.

Jag blir trött och ledsen av att höra hur utländska medelålders män inte lyssnar på min kvinnliga släkting när hon försöker föreläsa för dem om hur det svenska byråkratisystemet fungerar, för deras egen skull. Hur de totalt ignorerar hennes vädjan om att de skall sluta prata i mobiltelefonerna och lyssna på vad hon försöker lära dem.

Jag vet av personliga erfarenheter att de flesta som invandrar hit, vare sig de är flyktingar eller ej, gör allt vad de kan för att komma in i och bli accepterade av det svenska samhället. Att de är härliga, underbara människor. Men de syns inte, jag hör inte deras röster, för media vill inte lyfta fram dem. Istället tvingas de stå ut med alla möjliga typer av fördomar och rasism. Det är fel, så jävla fel, och det gör mig fysiskt illamående.

Och det är fan inte bättre "på hemmaplan". Vill man ha bevis för att etnicitet är totalt jävla ovidkommande, så är det bara att titta hur vissa " infödda svenskar" beter sig, de är lika illa de.

Jag blir trött och ledsen av att höra hur en tolerant och förstående man som jobbat som lärare i massor av år tvingas säga upp sig eftersom en elev anmält honom för misshandel, när allt han gjort är att greppa eleven bestämt, men inte hårt, i armen och tala om att han inte vill bli behandlad som skit, efter att eleven i fråga bland annat vägrat lyssna på vad han säger vid i stort sett varenda lektion, bokstavligt talat spottat honom rakt i ansiktet och kastat verktyg mot hans huvud.

 Jag blir trött och ledsen av att höra äldre svenska människor prata om "de jävla bögarna" och "de förbannade invandrarna". Vissas tolerans är verkligen lika med noll, och inte fan är de intresserade av en dialog, eller av vetenskapliga artiklar. De vill sitta i sin lilla bubbla och grotta ned sig.

Jag blir trött och ledsen av hur svenska män går ut på fyllan och kallar kvinnor för hora och slampa, bara för att de har på sig "utmanande kläder". Jag blir trött av gamla svenska tanter som blänger på människor jag älskar eftersom de har på sig "konstiga kläder", eller "hemska sminkningar" Kan inte folk få ha på sig vad fan de vill, utan att behöva riskera personangrepp eller sneda blickar?

Samma sak med tatueringar och piercings. Jag blir så jävla trött av att höra chefer muttra om ungdomar som "har skrotupplag i ansiktet" eller "är målade över hela jävla armarna". VAD. SPELAR. DET. FÖR. ROLL?
Ingen. Ingen alls. Men folk är så jävla trångsynta.

Jag blir trött och ledsen av att höra hur en ung svensk pojke hånar sin mamma varenda gång hon försöker säga något eftersom hon har en grov brytning när hon pratar svenska, och jag blir trött och ledsen av att veta att när en äldre man säger till honom på skarpen och ber honom att respektera sin mor, så vet den äldre mannen att han kommer vara hatad av den unge pojken under lång tid. Bara för att han försökte få honom att fatta att man skall behandla människor, och i synnerhet sin familj, med respekt.

Jag blir ledsen och trött av att höra manliga bekanta sitta och prata om hur kvinnor skall se ut och bete sig, vad de får och inte får göra om de skall vara attraktiva, som att det fanns någon jävla regelbok. Men det är tydligen viktigt att de inte beter sig hur som helst. Minst av allt skall man höra dem bajsa, och inte fan får de fisa på allmän plats. Hur fan skulle DET vara? ...jag vill dunka huvudet i skrivbordet och gråta.

Just idag blir jag på ett mer personligt plan till och med ledsen och trött av att höra: "Jävla CP!", "Helt jävla CP-stört!" och olika varianter av det användas som svordomar och uttryck för att visa att någonting är knasigt, jobbigt eller idiotiskt. Det är en nervskada, inget annat. Jag är inte dum i huvudet, inte överhuvudtaget. Jag vet att ni inte menar det, vänner. Jag vet. Be inte om ursäkt. Men idag svider det. Idag svider allt.

Jag anser mig vara en jävligt tolerant och stark människa som har en stor tilltro till mänskligheten, men just nu känns det som jag blivit indragen i ett svart hål där allt jag ser är egoism, bristande empati och hat. Fördomar. Glåpord. Ovilja att lyssna. Fanatism. Trångsynthet. Idioter. Idioter överallt. Det finns många, många fler exempel i mitt huvud, men det räcker nu, annars kommer jag aldrig kunna sluta skriva.

Jag önskar vi kunde utrota rasismen och trångsyntheten helt och hållet. Jag vill inte behöva läsa om Sverigedemokrater som går på stan och viftar med järnrör. Jag vill inte behöva läsa om homosexuella eller bisexuella som trakasserats på sin arbetsplats. Om människor som blivit våldtagna på grund av "utmanande klädsel", eller nekats jobb på grund av val av klädstil. Om högt uppsatta politiker och chefer som tar ut bonusar medan deras anställda blir arbetslösa Alltihop är så jävla fel, och så jävla skevt. Jag mår så sjukt illa just nu, hela kroppen skakar.

Jag orkar inte skriva mer nu, hittar inga fler ord. Jag skall gå och gömma mig under täcket, dold bakom en stor hög med tvätt som jag borde plocka in i garderoben, men jag orkar inte. Jag har ingen energi. Jag har bara tårar. Tårar och mörker. Imorgon orkar jag fortsätta kampen, men inte ikväll. Ikväll är jag trasig

Moralpanik och överdrivenhet

Hej, hej. Ja, jag vet, det var en evighet sedan jag skrev något, och ja, jag vet, jag tog bort samtliga av mina blogginlägg. Varför? För att jag inte såg någon vits med att spara dem. Jag lär blogga betydligt mer framöver om saker och ting klaffar som jag hoppas, så var inte oroliga om ni faktiskt tyckte att det var kul att läsa vad som rör sig i huvudet på mig. Det kommer mer, och det kommer förhoppningsvis vara både bättre och roligare.

Och jag har sjukt mycket att skriva om nu. Seriöst, en hel hög med saker. Räkna inte med att jag kommer ha regelbundna uppdateringar eller något i den stilen, för här skriver jag bara när jag känner för det, men... Massa saker. Jag lovar. Jag har spenderat en dryg vecka i ensamhet bara för att kunna vara kapabel att smälta alla intryck och tankar denna sommaren gett mig, och den är inte slut ännu.

Men innan jag börjar berätta om allt det där så finns det någonting jag måste få ur mig. Det är ingenting jobbigt eller obehagligt (inte egentligen), men jag antar att det skulle kunna ses som min högst frispråkiga version av ett debattinlägg rörande ett visst samhälleligt fenomen. Det gäller professionalism, och i viss mån även utbildning i största allmänhet.

Vart skall jag börja? Jag antar att det är lättast om jag utgår från mig själv och bygger på därifrån, lite som man alltid utgick från en stabil punkt i det totalt bortglömda dator-/tv-spelet "Lemmings" för att se till att de små grönhåriga jävlarna inte dog utan anledning. ...ni har ingen aning om vad jag pratar om, det hör jag redan. Bra, skit samma, det var en ytterst långsökt metafor, men den gjorde MIG glad. MIG.

För er som inte vet så läser jag socialt arbete på universitetet i Kalmar sedan två år tillbaka. Det finns MYCKET att säga om den saken, jag skulle kunna skriva ned mina åsikter om så väl lärare, kurser, litteratur och allmän organisering, men... inte nu. Det skulle med största sannolikhet leda till att jag går lös på valda delar av personalen med en eldkastare vid en olämplig tidpunkt, och det är det ingen som vill.

Som man fattar från första stund om man har någonting innanför pannbenet så är socialt arbete ett ämne som är både enkelt och svårt på samma gång, med tanke på vad man jobbar med. Definitionen är dock simpel nog; "Jo, jag lär mig om hur man skall hjälpa folk som har det jobbigt, och sådana saker, typ, liksom." I mina ögon är det även simpelt att definiera vad som krävs för att man skall kunna jobba med det -  det kräver att man har ett visst mått av självinsikt och är kapabel att empatisera med och respektera andra människor. Svårare än så är det egentligen inte.

Men akademiker...detta släkte av personer, dessa... nödvändiga men ofta totalt astråkiga och insnöade individer, de vill definiera kraven som ställs på oss mycket hårdare än så, de vill att vi skall vara Medvetna om vad vi kommer Stå Inför när vi kommer Ut i Verkligheten. Och vi påminns om detta konstant. I böcker, via föreläsningar och till och med i fina små gruppsamtal.

"Ja...tänk noga nu, det är Viktigt att vara Professionell! Viktigt som fan! Lyssna och lär!"

Här kommer dock det som fick mig att sätta mig ned mitt i natten för att rensa skallen: många som jag pratat om socialt arbete med har muttrat något surt om "jävla sockärringar" och "opersonligt bemötande" vare sig de själva tagit del av tjänsterna som socialen erbjuder eller om de känner folk som gjort det och fört upplevelserna vidare. Det är knappast en slump att så många människor höjer samma klagomål oberoende av varandra. Så...vart ligger felet?

Det här är kanske bara MIN känsla, och om jag är ensam om detta så får ni väl skaka på huvudet åt mig, men... Jag känner att en viss skuld ligger i utbildningen. Visst, det är säkerligen oftast så att många av de dåliga arbetarna helt enkelt har fel arbete till att börja med, men...

Det sätts för mycket fokus på professionalismen, alldeles för mycket. Varför? VARFÖR skall vi drillas om och om och om igen om hur Viktigt det är med Respekt och Empati, varför skall vi få det inkört så hårt i skallen att det inte ens är angenämt längre? Är det för att de tror att om de INTE bankar in det tills vi blöder så kommer vi vara totalt okapabla att möta andra människor? Hoppas de att vi skall tappa oss själva någonstans längs vägen och bli Socialarbetare nummer xxxx till sådan grad att vi drömmer om Socialtjänstlagen och rabblar om sekretess och integritet vid matbordet som att det vore vårt livsmantra?

Ibland tror jag fan det. Och det är det som är felet. Tro fan att Ingrid, 46 (Ingrid är totalt fiktiv, så om jag låter lite hård behöver ni inte oroa er; hon har tre jävligt framgångsrika fiktiva barn och en grym fiktiv strandvilla i Rio, utrustad med en fiktiv vinkällare av rang och en fiktiv jacuzzi som kan dämpa stinget från mina ord utan problem.) kan verka tråkig, opersonlig och byråkratisk där hon sitter bakom sitt skrivbord och pratar med Erik, 22 om hans dataspelsberoende. Hon har fått lära sig att man skall vara JÄVLIGT FÖRSIKTIG när man jobbar, för man vill inte TRAMPA NÅGON PÅ TÅRNA! Det är Förbjudet. Stort F, där. Borde nog vara understruket och blinkande också, så viktigt är det att komma ihåg. Inger lär vara så jävla indoktrinerad och skraj för att verka otrevlig att hon inte har något annat val än att ha det bemötandet.

Det är SJÄLVKLART att man skall behandla folk man möter med respekt. Det gör jag alltid, även i vardagslivet. Det är SJÄLVKLART att man inte skall vara otrevlig. Vi VET. Merparten av folket som läser den här utbildningen har tröstat och hjälpt folk massvis av gånger under hela sin uppväxt. Vi är inte experter, men vi är inte dumma i huvudet, heller.

Det talas en del om att man måste tänka på hur man använder sociala medier som arbetare i det offentliga. Inte skriva något dumt på Facebook, inte lägga upp olämpliga bilder, inte vara OPROFESSIONELL.

Låt oss ta ett exempel som jag konstruerar på stående fot: "Ja, men hur ser det ut egentligen, om du jobbar med alkoholmissbrukare, och sedan ligger det en bild uppe på Facebook där du ligger däckad under bordet på någon krog? Vad skickar det för signaler?"

Öhm, tja...jag antar att det ser ganska jävla underhållande ut, och det skickar väl signalerna att jag kanske hade lite dålig koll på mitt alkoholintag den kvällen? Det är inte som att jag är alkoholist för det.

"Jo, men det är kanske inte så bra, du vet..."

Snälla, snälla nån... det är samma jävla moralpanik som råder överallt i det här landet. Och folk är helt jävla utled på den, så...det kanske är en bra sak att inte vara så bajsnödigt noga med hur man framställs?

Jag är komiker, inte utövandes i särskilt stor skala eller så ännu, men...det är något jag ÄR, och det har jag alltid varit. Jag skämtar om i stort sett allting och har gjort det så länge jag kan minnas.

Men bara för att jag skämtar om alkoholister ibland betyder inte det att jag förringar hur allvarligt ämnet är. Bara för att jag skämtar om dialekter hos invandrare betyder inte det att jag är rasist. Bara för att jag skämtar om handikapp så betyder inte det att jag ser ned på handikappade. Jag har vänner som brottats med alla möjliga typer av missbruk genom åren, jag har själv diagnosen CP och ett grovt synfel, och många av mina nära vänner är av utländsk härkomst.

Och vet ni vad merparten av dem sagt till mig? "Det är så lätt att prata med dig, Johan, för du är dig själv."

Jag hade inte tänkt sitta mitt emot Frans, 26, långtidsmissbrukare, och dra osmakliga skämt om heroinister. Jag hade inte tänkt att skämta om fyllon med Elin, 36 som vädjar om att inte förlora sitt barn på grund av sitt drickande. Jag har heller inga planer på att skriva ned pinsamma detaljer om dem och sedan hänga ut dem på någon Stand-Up scen i Motala eller skratta åt dem över ett Youtube-klipp som jag producerat.

Jag hade, kort sagt, inte tänkt vara en skitstövel.

Jag använder humor i mitt vardagsliv för att kunna hantera verkligheten, få folk att tänka och att må bra. End of story. Humor är för övrigt ett av de absolut kraftfullaste verktyg som existerar för att få fram ett budskap och aktivera folks hjärnor. Tror ni mig inte, så läs "Hur man botar en fanatiker" av Amos Oz, han snackar mycket om hur viktig humorn är. Eller, för att ta ett annat exempel - lyssna på Magnus Betnérs monologer om rasism, de är helt briljanta, och han prisas hela tiden för att han "lyfter viktiga ämnen", "vågar säga vad han tycker" och "säger som det är".

"Men Johan, du måste vara Professionell, det är SKILLNAD!" ...nej. Nej, det är det inte. Att indirekt försöka kräva att jag skall ändra mitt beteende och sociala liv bara för att jag skall jobba med känsliga ämnen är som att försöka få människor inom snabbmatsbranschen att ändra sig själva så att de skall kunna vända hamburgare optimalt, eller försöka tvinga sjuksköterskor att lägga ned sin hobby och istället ta upp gips som en aktiv del av sin tillvaro så att de kan spjäla och gipsa ordentligt.

Oavsett vart jag hamnar så kommer jag att vara vänlig mot människor, lyssna och behandla dem med respekt. Men... Jag tänker inte definieras av mitt arbete. Jag tänker inte låta eventuella "komplikationer" eller "förväntningar" få stöta undan min personlighet. Jag tänker inte bli den ur textboken plockade "Socialarbetaren Johan", lika lite som folk på Donken tänker vara "Förste hamburgervändare Jacob" eller "Kassabiträdet Angelica". Jag tänker fortsätta vara den jag är tills jag dör, tack så jävla mycket.

Sedan får vi väl se vem av oss de är mest nöjd med att möta - mig, eller Socionom nr. 3456 (tidigare känd som Frida - "hon brukade vara sprallig och hålla på med kultur och grejer, men nu är hon mest bara bitter och sur") som knappt vågade lägga ifrån sig böckerna och ifrågasätta begränsningarna och förväntningarna i sin egen yrkesroll.

Bring it; någonting säger mig att jag har oddsen på min sida.