Moralpanik och överdrivenhet

Hej, hej. Ja, jag vet, det var en evighet sedan jag skrev något, och ja, jag vet, jag tog bort samtliga av mina blogginlägg. Varför? För att jag inte såg någon vits med att spara dem. Jag lär blogga betydligt mer framöver om saker och ting klaffar som jag hoppas, så var inte oroliga om ni faktiskt tyckte att det var kul att läsa vad som rör sig i huvudet på mig. Det kommer mer, och det kommer förhoppningsvis vara både bättre och roligare.

Och jag har sjukt mycket att skriva om nu. Seriöst, en hel hög med saker. Räkna inte med att jag kommer ha regelbundna uppdateringar eller något i den stilen, för här skriver jag bara när jag känner för det, men... Massa saker. Jag lovar. Jag har spenderat en dryg vecka i ensamhet bara för att kunna vara kapabel att smälta alla intryck och tankar denna sommaren gett mig, och den är inte slut ännu.

Men innan jag börjar berätta om allt det där så finns det någonting jag måste få ur mig. Det är ingenting jobbigt eller obehagligt (inte egentligen), men jag antar att det skulle kunna ses som min högst frispråkiga version av ett debattinlägg rörande ett visst samhälleligt fenomen. Det gäller professionalism, och i viss mån även utbildning i största allmänhet.

Vart skall jag börja? Jag antar att det är lättast om jag utgår från mig själv och bygger på därifrån, lite som man alltid utgick från en stabil punkt i det totalt bortglömda dator-/tv-spelet "Lemmings" för att se till att de små grönhåriga jävlarna inte dog utan anledning. ...ni har ingen aning om vad jag pratar om, det hör jag redan. Bra, skit samma, det var en ytterst långsökt metafor, men den gjorde MIG glad. MIG.

För er som inte vet så läser jag socialt arbete på universitetet i Kalmar sedan två år tillbaka. Det finns MYCKET att säga om den saken, jag skulle kunna skriva ned mina åsikter om så väl lärare, kurser, litteratur och allmän organisering, men... inte nu. Det skulle med största sannolikhet leda till att jag går lös på valda delar av personalen med en eldkastare vid en olämplig tidpunkt, och det är det ingen som vill.

Som man fattar från första stund om man har någonting innanför pannbenet så är socialt arbete ett ämne som är både enkelt och svårt på samma gång, med tanke på vad man jobbar med. Definitionen är dock simpel nog; "Jo, jag lär mig om hur man skall hjälpa folk som har det jobbigt, och sådana saker, typ, liksom." I mina ögon är det även simpelt att definiera vad som krävs för att man skall kunna jobba med det -  det kräver att man har ett visst mått av självinsikt och är kapabel att empatisera med och respektera andra människor. Svårare än så är det egentligen inte.

Men akademiker...detta släkte av personer, dessa... nödvändiga men ofta totalt astråkiga och insnöade individer, de vill definiera kraven som ställs på oss mycket hårdare än så, de vill att vi skall vara Medvetna om vad vi kommer Stå Inför när vi kommer Ut i Verkligheten. Och vi påminns om detta konstant. I böcker, via föreläsningar och till och med i fina små gruppsamtal.

"Ja...tänk noga nu, det är Viktigt att vara Professionell! Viktigt som fan! Lyssna och lär!"

Här kommer dock det som fick mig att sätta mig ned mitt i natten för att rensa skallen: många som jag pratat om socialt arbete med har muttrat något surt om "jävla sockärringar" och "opersonligt bemötande" vare sig de själva tagit del av tjänsterna som socialen erbjuder eller om de känner folk som gjort det och fört upplevelserna vidare. Det är knappast en slump att så många människor höjer samma klagomål oberoende av varandra. Så...vart ligger felet?

Det här är kanske bara MIN känsla, och om jag är ensam om detta så får ni väl skaka på huvudet åt mig, men... Jag känner att en viss skuld ligger i utbildningen. Visst, det är säkerligen oftast så att många av de dåliga arbetarna helt enkelt har fel arbete till att börja med, men...

Det sätts för mycket fokus på professionalismen, alldeles för mycket. Varför? VARFÖR skall vi drillas om och om och om igen om hur Viktigt det är med Respekt och Empati, varför skall vi få det inkört så hårt i skallen att det inte ens är angenämt längre? Är det för att de tror att om de INTE bankar in det tills vi blöder så kommer vi vara totalt okapabla att möta andra människor? Hoppas de att vi skall tappa oss själva någonstans längs vägen och bli Socialarbetare nummer xxxx till sådan grad att vi drömmer om Socialtjänstlagen och rabblar om sekretess och integritet vid matbordet som att det vore vårt livsmantra?

Ibland tror jag fan det. Och det är det som är felet. Tro fan att Ingrid, 46 (Ingrid är totalt fiktiv, så om jag låter lite hård behöver ni inte oroa er; hon har tre jävligt framgångsrika fiktiva barn och en grym fiktiv strandvilla i Rio, utrustad med en fiktiv vinkällare av rang och en fiktiv jacuzzi som kan dämpa stinget från mina ord utan problem.) kan verka tråkig, opersonlig och byråkratisk där hon sitter bakom sitt skrivbord och pratar med Erik, 22 om hans dataspelsberoende. Hon har fått lära sig att man skall vara JÄVLIGT FÖRSIKTIG när man jobbar, för man vill inte TRAMPA NÅGON PÅ TÅRNA! Det är Förbjudet. Stort F, där. Borde nog vara understruket och blinkande också, så viktigt är det att komma ihåg. Inger lär vara så jävla indoktrinerad och skraj för att verka otrevlig att hon inte har något annat val än att ha det bemötandet.

Det är SJÄLVKLART att man skall behandla folk man möter med respekt. Det gör jag alltid, även i vardagslivet. Det är SJÄLVKLART att man inte skall vara otrevlig. Vi VET. Merparten av folket som läser den här utbildningen har tröstat och hjälpt folk massvis av gånger under hela sin uppväxt. Vi är inte experter, men vi är inte dumma i huvudet, heller.

Det talas en del om att man måste tänka på hur man använder sociala medier som arbetare i det offentliga. Inte skriva något dumt på Facebook, inte lägga upp olämpliga bilder, inte vara OPROFESSIONELL.

Låt oss ta ett exempel som jag konstruerar på stående fot: "Ja, men hur ser det ut egentligen, om du jobbar med alkoholmissbrukare, och sedan ligger det en bild uppe på Facebook där du ligger däckad under bordet på någon krog? Vad skickar det för signaler?"

Öhm, tja...jag antar att det ser ganska jävla underhållande ut, och det skickar väl signalerna att jag kanske hade lite dålig koll på mitt alkoholintag den kvällen? Det är inte som att jag är alkoholist för det.

"Jo, men det är kanske inte så bra, du vet..."

Snälla, snälla nån... det är samma jävla moralpanik som råder överallt i det här landet. Och folk är helt jävla utled på den, så...det kanske är en bra sak att inte vara så bajsnödigt noga med hur man framställs?

Jag är komiker, inte utövandes i särskilt stor skala eller så ännu, men...det är något jag ÄR, och det har jag alltid varit. Jag skämtar om i stort sett allting och har gjort det så länge jag kan minnas.

Men bara för att jag skämtar om alkoholister ibland betyder inte det att jag förringar hur allvarligt ämnet är. Bara för att jag skämtar om dialekter hos invandrare betyder inte det att jag är rasist. Bara för att jag skämtar om handikapp så betyder inte det att jag ser ned på handikappade. Jag har vänner som brottats med alla möjliga typer av missbruk genom åren, jag har själv diagnosen CP och ett grovt synfel, och många av mina nära vänner är av utländsk härkomst.

Och vet ni vad merparten av dem sagt till mig? "Det är så lätt att prata med dig, Johan, för du är dig själv."

Jag hade inte tänkt sitta mitt emot Frans, 26, långtidsmissbrukare, och dra osmakliga skämt om heroinister. Jag hade inte tänkt att skämta om fyllon med Elin, 36 som vädjar om att inte förlora sitt barn på grund av sitt drickande. Jag har heller inga planer på att skriva ned pinsamma detaljer om dem och sedan hänga ut dem på någon Stand-Up scen i Motala eller skratta åt dem över ett Youtube-klipp som jag producerat.

Jag hade, kort sagt, inte tänkt vara en skitstövel.

Jag använder humor i mitt vardagsliv för att kunna hantera verkligheten, få folk att tänka och att må bra. End of story. Humor är för övrigt ett av de absolut kraftfullaste verktyg som existerar för att få fram ett budskap och aktivera folks hjärnor. Tror ni mig inte, så läs "Hur man botar en fanatiker" av Amos Oz, han snackar mycket om hur viktig humorn är. Eller, för att ta ett annat exempel - lyssna på Magnus Betnérs monologer om rasism, de är helt briljanta, och han prisas hela tiden för att han "lyfter viktiga ämnen", "vågar säga vad han tycker" och "säger som det är".

"Men Johan, du måste vara Professionell, det är SKILLNAD!" ...nej. Nej, det är det inte. Att indirekt försöka kräva att jag skall ändra mitt beteende och sociala liv bara för att jag skall jobba med känsliga ämnen är som att försöka få människor inom snabbmatsbranschen att ändra sig själva så att de skall kunna vända hamburgare optimalt, eller försöka tvinga sjuksköterskor att lägga ned sin hobby och istället ta upp gips som en aktiv del av sin tillvaro så att de kan spjäla och gipsa ordentligt.

Oavsett vart jag hamnar så kommer jag att vara vänlig mot människor, lyssna och behandla dem med respekt. Men... Jag tänker inte definieras av mitt arbete. Jag tänker inte låta eventuella "komplikationer" eller "förväntningar" få stöta undan min personlighet. Jag tänker inte bli den ur textboken plockade "Socialarbetaren Johan", lika lite som folk på Donken tänker vara "Förste hamburgervändare Jacob" eller "Kassabiträdet Angelica". Jag tänker fortsätta vara den jag är tills jag dör, tack så jävla mycket.

Sedan får vi väl se vem av oss de är mest nöjd med att möta - mig, eller Socionom nr. 3456 (tidigare känd som Frida - "hon brukade vara sprallig och hålla på med kultur och grejer, men nu är hon mest bara bitter och sur") som knappt vågade lägga ifrån sig böckerna och ifrågasätta begränsningarna och förväntningarna i sin egen yrkesroll.

Bring it; någonting säger mig att jag har oddsen på min sida.