Så, öh, hej. Jag har inte bloggat på evigheter, men jag kände att det var dags nu. Det har hänt en jävla massa sedan sist, men det kan vänta. Jag vill berätta om en dröm jag hade.
Jag vaknar upp i en herrgård som jag vet inte är någon herrgård fast jag ser att det är en herrgård. Stabil början där, Johan. Ingen har väl någonsin beskyllt drömmar för att vara särskilt sammanhängande. Såhär i backspegeln inser jag att det faktiskt rör sig om ett hus som finns på riktigt och som jag besökt nyligen, om än med betydligt färre våningar. Rummet jag befinner mig i är inrett som en korsning mellan en Second Hand-butik och en film av Tim Burton. Det står svarta kandelabrar halvt täckta av spindelväv i varenda vrå, och det brinner nog med levande ljus omkring mig för att lysa upp en större stad i USA. Jag ligger i en ytterst bekväm dubbelsäng och inser att jag inte har den blekaste aning om vart jag befinner mig. Men med ett utrop sätter jag mig upp och utbrister "BIBLIOTEKET!", varpå jag med en säkerhet och logik som bara återfinns i drömmar går med raska steg mot biblioteket som jag inte vet vart det finns. Det visar sig ligga i källaren, som ligger inte mindre än sjutton våningar ned. Det vet jag, eftersom jag artigt gick och frågade klädhängaren, och den om någon borde ju veta. Sagt och gjort så beger jag mig sjutton våningar ned. … genom fönstret. … utan stege. Jag, öh… ramlar ned sjutton våningar. Vilket är synnerligen beundransvärt eftersom jag samtidigt uppmanar mig själv att "Skynda nedför trapporna!" Jag tänker att vi låtsas som vi svalt LSD både du och jag så kommer allt det här gå mycket lättare, ok? Bra.
På väg till biblioteket passerar jag ett stort antal intressanta, underliga och - i vissa fall - ytterst makabra saker som jag antingen glömt bort eller inte vill diskutera. (Jag såg en melon användas på sätt som en melon aldrig bör användas.) För både er och min skull. (Någon hade spänt fast den i en fåtölj och tvingade den att se vartenda avsnitt av "Keeping up with the Kardashians" och "Svenska Hollywoodfruar" utan avbrott.) Det blir bäst så. (Allt den fick äta var Kvarg. KVARG!)
Ok, så...vart var jag? Just ja. På väg mot biblioteket i alldeles för hög fart. I samma stund som jag äntrar genom bibliotekets minst sagt slitna dörrar/slår i bibliotekets dammiga golv med ansiktet före så märker jag att det är en korsning av ett klassiskt engelskt bibliotek (ett sådant där med riktigt höga bokhyllor och en stege på hjul) och biblioteket på Hogwarts. Det känns både hemtamt och fullständigt främmande på samma gång.
Jag vandrar omkring bland bokhyllorna ett tag och möter plötsligt en person vars ansikte jag inte kan se. Faktum är att jag nästan inte kan se henne överhuvudtaget, allt jag ser är en vit silhuett som är minst en decimeter längre än vad jag är. Det är eventuellt så att hon i själva verket är kortare än vad jag är, men att hon har på sig ett par höga skor. Eller också är hon lång på riktigt. Jag vet inte alls. Det är synnerligen oklart alltihop. Vad jag dock märker direkt är hur det känns när jag stöter på henne. Det känns som den bästa känslan i världen, som att komma hem efter en lång vandring och att vara med om det största äventyret någonsin på en och samma gång. Hon kramar om mig försiktigt. Jag smälter i hennes armar och det känns som att jag känt henne hela livet trots att jag inte vet vem hon är. Kanske har jag gjort det. Hon lägger huvudet på min axel och viskar: "Inte än. Det finns saker vi måste göra först. Men håll ögonen öppna så kommer jag och hittar dig snart." Hon försvinner så som bara personer i drömmar kan göra, och jag lämnas med känslan av att vi redan träffats, men att ingen av oss sett den andre med rätt blick på samma gång som det här mötet var något helt nytt.
Jag står där, full av saknad och förvirring när någon plötsligt lägger en hand på min axel. Vem det än är står bakom mig, låter som en något äldre kvinna (kanske 30-40+?) och känns som varenda lärare, mentor och vägledare jag haft i hela mitt liv på samma gång. Hon säger "Den är bakom dig, Johan. Den har alltid varit bakom dig." Jag svarar att "Ja, jag vet". Hon frågar om jag är beredd. Jag svarar att jag inte tror att jag är det, att jag kanske aldrig kommer bli det. Hon lägger ett svärd i min hand och säger att "Det är det ingen som är, inte egentligen. Men det är dags nu", varpå hon försvinner. Svärdet hon gett mig är i själva verket två svärd. Ett katana och ett wakizashi. Ett par japanska svärd. De är vackert dekorerade i grått och grönt och känns lika naturliga i min hand som mina egna fingrar. En förlängning av mig själv.
Jag greppar katanan - det längre av svärden - i min vänsterhand, och det andra i min högra. Jag vänder mig om, och mellan bokhyllorna kommer ett monster som ser ut som en korsning av någonting från H.P Lovecrafts vildaste fantasi och någonting från mina värsta mardrömmar. En ond drake, en jättespindel, en människa, en staty av en mordisk ängel… Varelsen skiftar skepnad om och om igen, men en sak är klar: Det är antingen den eller jag. Nu eller aldrig. Jag tror jag skriker, men är inte säker. Allt jag vet är att jag kastar mig framåt mot den med svärden i högsta hugg. Sedan vaknar jag.
Jag har funderat mycket på den där drömmen. Faktum är att den snurrat runt, runt i min skalle hela dagen och liksom klickat till gång på gång, vävt sig samman med alla möjliga tankar jag haft och gett mig en känsla av sinnesfrid och motivation. Jag skall försöka förklara varför.
Sedan drygt tio år tillbaka har jag funderat över vad fan jag gör här egentligen. Syftet med min existens. Meningen med livet. Den stora frågan. Ofta har det känts tungt, jag har haft en tendens att, som mina vänner beskriver det "Gå ned mig rätt hårt" emellanåt. Och det har jag. Jag är…något av en känslosvamp. Jag ser väldigt mycket i väldigt lite, tar in saker väldigt hårt och analyserar allt och alla. Ibland är det en gåva, ibland en förbannelse. Mest av allt analyserar jag mig själv. Till min stora sorg har jag varit alldeles för dålig på att ta till mig komplimanger och positiv kritik från folk. Jag har fått höra att jag har talang sedan jag var...runt nio år gammal, men trots det har jag ofta känt mig värdelös. Som att jag inte duger till ett skit, utan bara är konstig och - när det kommer till kritan - helt jävla onödig. Vilket förstås inte är sant, men som det gamla talesättet lyder: Du är din egen värsta fiende.
Vissa dagar är det väldigt jobbigt att vara jag. Trots det så älskar jag både människor och livet fruktansvärt mycket. Det är förmodligen den främsta anledningen till att jag utbildade mig till socionom - att jag ville hjälpa fler att hitta den där kärleken igen, hitta det vackra och uppskatta sig själva. Fatta hur förvånad och besviken jag blev när jag fick min examen i handen och den främsta känslan jag hade var: "Det här är inte rätt." Det är inte det att jag inte skulle klara av jobbet, för det skulle jag. Det finns en tyngd i det som jag inte tycker om, men den kan jag lära mig hantera, iaf efter ett tag. Men det kändes som...det kändes som att jag stod i biblioteket med bara det ena svärdet i handen. Som att "Nä, på det här viset är det lönlöst. Jag kan inte vinna den här striden." Som att det var rätt riktning, men inte rätt. Svårt att beskriva. Jag tror det beror på att det blev så oerhört allvarligt alltihop. För livet ÄR allvarligt. Det händer skit varenda dag som är hemsk, nedtryckande och nog för att knäcka den mest härdade människa som ett halmstrå i en orkan. Och jag var inte redo.
Till stor del beror det på min självbild. Att jag under så lång tid skjutit undan mina egna talanger. Att jag kan få folk att skratta. Att jag kan få dem att sväva iväg, bli gripna och berörda. Jag har sett på det som en parentes, som något man kan le lite åt, men som ändå saknat substans någonstans. Som att det i slutändan varit onödigt. Återigen, att jag är onödig. Utbytbar. Och det kanske jag är, åtminstone i yrkesrollen som socionom. En gammal vän som jag nyligen tog upp kontakten med sade att "Man är ju utbytlig, det känns åtminstone så" när vi diskuterade arbete. Och det kändes där och då som att det stämde så jävla väl. För missförstå mig rätt, jag har ofta känt mig så. Som att jag inte är unik. Som att jag gör ett bra arbete, men att någon annan skulle kunna göra det lika bra, om inte till och med bättre. Vilket förmodligen inte stämmer det heller, men det känns så ibland. Eller kändes, kanske jag skulle säga. Trots alla komplimanger jag fått, trots alla underbara samtal med fantastiska vänner.
Jag har accepterat deras ord när de berättat att de ser mig som unik, självsäker, framåt, entusiastisk och andra vackra saker. Men jag har inte trott på dem, inte på riktigt. För vad spelar det för roll att jag har god hand med ord när världen ser ut som den gör? När kvinnor förtrycks, när folk blir mördade, våldtas, flyr för sina liv och det finns så mycket lidande? Är det något att ha? Är jag något att ha?
Det känns som att jag gått i en cirkel och hamnat tillbaka i början igen. Meningen med livet. Vad skall jag göra med mig själv? Skall jag hoppa på tåget som verkar köra genom min egen generation med svindlande hastighet, där alla som åker skriker "Se på mig! Se vad jag kan!" för full hals och tävlar mot varandra för att bli sedda och uppskattade utan att ha en aning om vad de egentligen ber om? Det kändes som sagt så...tomt. Det finns ingen kraft i den typen av existens, bara bekräftelsebehov, och det hjälper ingen. Och jag vill ju hjälpa.
Fast det blir ju vad man gör det till. Berättelser och historier hjälper. De räddar liv. Skratt hjälper. De räddar också liv. Bägge de här sakerna har räddat MITT liv, mer än en gång. Och de har betydelse om jag väljer att GE dem betydelse. Det handlar om VARFÖR jag gör det jag gör, och hur jag gör det. Inte om vad jag gör. Om det låter resonabelt överhuvudtaget. För mig gör det det. Numera.
Det är vad jag brottats med hela min gymnasietid, hela min förra utbildning, och i synnerhet det senaste året. Att förstå mitt eget värde, kunna sätta in mig själv i "Den stora helheten" och känna att jag gör någonting som känns värdefullt. Jag har vetat om det länge, att jag har saker jag kan göra. Att jag kan hjälpa, att jag kan slåss för oss som mänsklighet, för mina vänner, min familj och mig själv. Jag har bara inte velat tro på det. På mig. För det är klurigt, svårt, och mest av allt läskigt som bara fan. Det är lätt att det blir fejk. Att man låtsas att allt är frid och fröjd, att man inte tror på sig själv egentligen, döljer de jobbiga bitarna och allting blir ett skådespel. Så vill jag verkligen inte ha det. Som sagt. Det är klurigt alltihop.
Men jag har lärt mig att tro på mig själv. Att jag kan kombinera mina talanger. Jag KAN få både allvar och humor att fungera tillsammans. Jag KAN förena dem till något helt enastående och meningsfullt, och när jag väl dör, så har jag gjort mitt bästa för att lämna världen en bättre plats än jag hittade den. Och allt elände och all sorg till trots så är det en jävligt vacker plats som är värd att slåss för. (Och som den store Miyamoto Musashi skrev: "Om du skall slåss, slåss med alla vapen du har, annars kommer du titta på din tomma hand medan du dör och ångra dig med ditt sista andetag.")
Det finns förstås mer i den där drömmen som jag inte har berört ännu. Men det gör jag en annan gång. Nu skall jag skriva en bok. Och det kommer att bli en jävligt läsvärd bok. Det lovar jag. Det här var trevligt. Vi borde göra det här igen snart. Ta hand om er. Tack för allt. För att ni finns. Utan er hade det varit omöjligt.
Kram
/Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar