Hemvändartankar

Ligger i mitt barndomsrum och reflekterar. Att komma hem är alltid en kluven känsla. Jag är alltid glad att träffa min familj, men... De här väggarna bär på många minnen. Det här samhället, ännu fler. Och jag...avskyr det. Samhället, alltså. Förmodligen hela landskapet, med specifika undantag. Det trodde jag inte att jag gjorde längre, men det gör jag verkligen. Jag... vill inte förvandla detta till ett inlägg om hur svåra mina tonår var, men man kan lugnt säga att de var något av ett helvete på de flesta punkter. Och det är oundvikligt att de inte gör åtminstone ett gästspel i den här texten. De var hemska bortom ord på många sätt, och att bo här gjorde verkligen inte saken lättare överhuvudtaget.

Jag minns att jag skrev en krönika för lokaltidningen för en massa år sedan, och de älskade den, sa att den "verkligen lyfte fram det positiva med att bo här!". Jag skrattar alltid inombords när jag tänker på det. Det gjorde den inte. Den hyllade naturen runtomkring, och den älskar jag av hela mitt hjärta. Men den sa nästan ingenting om samhället. Och det var ingen slump, det var ytterst medvetet. För det som strömmade igenom mig då, och som rinner igenom mig nu, är motsatsen till lokalpatriotism.

Det finns saker jag verkligen älskar med det här stället.

Naturen, för det första - det här kan vara ett av Sveriges absolut vackraste landskap utan en sekunds tvekan. Varje långpromenad är en ren jävla fröjd. Det fanns en anledning att jag var ute och gick i snitt tre timmar om dagen under mina tonår.

Min gamla gymnasieskola. Jag vet inte hur ni gör det, men ni är helt fucking fenomenala. Att så många bra, förstående och drivna lärare kan rymmas under ett och samma tak, och dessutom erbjuda en gymnasieutbildning som är alldeles för bra och varierad i förhållande till de givna resurserna...ni är fantastiska, och jag är glad från hjärtat att jag lärt känna er, och fått lära mig av er. Ni är en oas av livsvisdom och hopp i en öken av instängdhet och fekalier. Tack.

Familjen. Och vännerna. Lika viktiga och självklara som luften jag andas. Utan er hade det aldrig gått. Utan er hade jag aldrig överlevt. Så enkelt är det, och jag kommer aldrig, ALDRIG kunna tacka er nog. Ni visade mig att kärlek och kreativitet kan frodas även på de mest osannolika platser. Ni är underbara.

Och jag vet att vissa av er trivs här, och tycker om stället. Och jag förstår er. På sina håll finns en atmosfär att finna som är svårbeskriven. Det är vetskapen om att "små orter innebär frid och lugn, och gör det möjligt för mig att ta ut svängarna, vara mig själv och njuta!". Jag unnar er det, och jag är glad bortom ord över att ni existerar. Men...jag kan inte dela er glädje. Jag ser inte charmen.

För småstadsmentaliteten knäckte mig, malde mitt psyke till grus och spottade mig i ansiktet. Jag bor inte i någon enorm storstad för tillfället heller, och jag tror inte att "storstaden är min räddning!", det är jag alldeles för intelligent för. Demoner och ångest är inte geografiskt bundna i första hand. Men det har tagits för många konstiga politiska beslut, det finns för många småsinta människor och för lite entusiasm för nya idéer. Jag tror aldrig jag passat in här, och lär nog aldrig göra det heller.

För den här platsen, och mentaliteten den bär på, har gjort alldeles för mycket ont mot mig, och det kommer jag aldrig kunna förlåta. Om jag fick chansen så skulle flytta ut alla människor jag håller av, se till att bevara naturen och de få guldkorn som existerar och sedan jämna skiten med marken, utan en sekunds tvekan. En välbehövlig omstart.

Gör om, gör rätt, Dalsland. För helvete. Nå, om ni nu ursäktar mig så skall jag gå och ritualtvätta mig med Svinto och Corn Flakes.

Binär värme med en svag doft av te

Flashbacks. En flod av minnen, nostalgi, glädje och vemod. Enstaka pölar av djup sorg följt av fontäner av glädje och ett konstant duggregn av långsam acceptans. Alltihop är en kavalkad av minnesbilder och en känsla av ständig reflektion. Jag skall vara ärlig. Ända sedan jag fyllde arton har jag varit ganska vilsen, samtidigt som jag många gånger känt mig väldigt tillfreds med livet. Visst var jag vilsen långt innan det, känslan sträcker sig tillbaka hela vägen till början av högstadiet, men när jag väl tog studenten så gick hela jag in i en annan sorts existens. Sökandet fortsatte, men det kändes som att allting tog ett steg framåt - processen var sig lik, men grunden var lagd och jag kunde gå vidare. Utvecklas på nya nivåer.  Det har varit en lång, lång väg. Ibland har jag känt mig som åttio, ibland som ett litet barn utan några som helst riktlinjer.

De två-tre senaste åren har varit jävligt omvälvande på många sätt. Jag har fått möta människor som jag aldrig trott att jag skulle möta. Jag har gjort saker jag aldrig trott att jag skulle göra och gått igenom scenarion jag aldrig trott jag skulle gå igenom. På gott och ont. Leda och tristess blandas med gråa vardagar och helt sinnessjuka, intensiva upplevelser.

Många gånger har jag känt mig jävligt osocial, och det har jag nog varit ibland. Jag vet med säkerhet att jag inte umgås lika mycket med många av mina vänner som jag skulle vilja göra. Vissa har jag inte träffat på veckor eller månader, andra på åratal. Jag tänker inte göra något så fånigt som att be om ursäkt, för det vore poänglöst. Det är inte alltid man hinner eller orkar, livet sätter käppar i hjulet för oss alla i perioder, och det är inte så jävla konstigt eller allvarligt när det kommer till kritan.

Men det finns samtidigt en känsla av ledsamhet i mig över det hela som jag ändå vill poängtera, för ni är egentligen alldeles för bra för att inte träffa mer ofta. Jag vet att det inte är så farligt egentligen, att ni finns där ändå, men ni förtjänar att höra hur mycket jag tycker om er. För det gör jag verkligen. Listan över vilka jag skulle vilja tacka för att ni finns i mitt liv på något sätt är lång, och bara den insikten är nog för att fylla mina ögon med glädjetårar. Familj, vänner, bröder och systrar... Jag vet inte var jag hade varit idag, utan er.

De senaste månaderna har varit fruktansvärt intensiva. Skolarbete och ansvarstagande har klumpats ihop med sorg och dysterhet, samtidigt som det hänt helt underbara saker också. Det känns som att en ny väg visat sig från ingenstans, pusselbitar jag letat länge efter börjar sakta falla på plats. Samtidigt är jag rädd för att förstora upp hela grejen alltför mycket, den känns fortfarande skör och ömtålig. Detaljerna får komma när jag känner att jag kan ge dem en rättvis beskrivning. Just nu vill jag bara andas, för...

Ikväll är ännu ett sådant där tillfälle när allting känns omvälvande och stort utan någon enkel förklaring, precis som efter att jag tagit studenten. Känslan är nästan identisk. Som att jag tagit ännu ett steg framåt utan att förstå hur. Lustigt nog så är känslan som sköljer över mig fruktansvärt bekant. Det är inte någon enorm spirituell upplevelse, det är inte ens en ny insikt. Det är en känsla jag upplevt många gånger förr, men vad spelar det för roll?

Den är lika stark för det, lika omvälvande här framför datorskärmen  en frusen söndagskväll precis innan begynnande tentaskrivande som när jag låg i sjukhussängen och härdade ut efter senaste operationen, eller när jag klättrade upp för Fuji med två av de personer jag ser som mina bröder. Jag är lycklig trots att det finns så mycket som ligger och trycker, trots tyngden av verkligheten. Jag är så fruktansvärt tacksam för sådana här stunder, oavsett hur länge de varar. För de visar mig hur mycket alla mina upplevelser verkligen betyder, hur inspirerande livet kan vara.

Och återigen - utan er, utan personerna jag kallar mina vänner och min familj, utan er som jag håller av och älskar så hade de aldrig hänt.

Allt jag egentligen ville säga var väl: Tack för att ni finns, och för att ni bryr er. Ni är bäst.

Varför jag gör det här!

Teet har kallnat, och jag debatterar huruvida det är värt att göra nytt. Med största sannolikhet är det det, trots allt pratar vi om TE - mitt livs vatten, det som håller min galenskap rinnande och mitt huvud ovanför vattenytan. Men tillåt mig först att pränta ned orden som surrar i mitt huvud, och dela med mig av min glädje. För även om det är tungt just nu, så bär jag massor inom mig som skiner så starkt att jag känner mig som en trimmad glödlampa. En kontrast, om ni så vill, till mitt andra inlägg. Den bättre sidan av myntet jag kallar min tillvaro och min utbildning. Inte allt, men en stor del av den, åtminstone.

Varför gör jag det här? För att jag tycker om att vandra i gränslandet mellan psykologi, sociologi och socialpsykologi. För att jag tror på att det är där, någonstans, i den stora mixen av all mänsklig interaktion, som det finns som mest sanning, som mest glädje, och som mest inspiration.

För att när jag var arton gick jag till min skolkurator och grät. Jag grät floder, för jag förstod mig inte på mig själv eller samhället jag levde i. Jag har alltid varit bra på att se samband och sammanhang, och just då såg jag bara ett enda gytter av mörka trådar. Allting verkade så fruktansvärt jävla meningslöst, och hade så gjort i flera år. Och hon hjälpte mig. Hon fick rätsida på min hjärna och fick mig att vilja fortsätta existera, fortsätta söka, och jag ville kunna erbjuda andra den känslan. Dela med mig av den. Sprida glädjen jag kände inombords.

Jag gör det här för att jag vill lära mig mer om samhället, om människor och hur de fungerar. Få nya erfarenheter och insikter. Jag är inte klar än, men med tanke på hur fruktansvärt mycket jag lärt mig hittills, och hur mycket av det som jag sedan tidigare visste som har blivit bekräftat och cementerat i mitt inre så känns det som att den delen är bekräftad med råge.

Jag gör det för att det finns så fruktansvärt många människor som är så mycket mer än vad samhället låter dem vara i nuläget - sjukskrivna, deprimerade, handikappade, fattiga, gamla...listan fortsätter; take your pick - och de förtjänar att inte bli bortglömda eller åtsidosatta.

Vart kommer egentligen den förbannade bitterheten ifrån, som sipprar in i oss under föreläsningar och seminarium och får oss att tvivla på om det vi läser verkligen är vettigt? Vem bär ansvaret för att så många av oss verkar bli så cyniska och bittra att de helt tappar sig själva längs vägen?

VAKNA, MÄNNISKOR! Vi lär oss så fruktansvärt mycket som skulle kunna vara grunden till precis vad fan som helst. Psykologi - check. Sociologi - check. Statskunskap - check. Handikappsvetenskap - check. Juridik - check. Bemötande - check. Ser ni någonting negativt på den listan? För det gör verkligen inte jag.

Men någonstans längs vägen verkar det försvinna. Vi glömmer ofta bort att socialt arbete är så fruktansvärt mycket mer än bara välfärdsarbete i statlig regim. Varför? Troligtvis för att de mer eller mindre omedvetet trycker ned sin propaganda och sina färdiga yrkesval i halsen på oss. "Bli handläggare, bli socialsekreterare, bli enhetschef." Anpassa dig till den givna mallen. In i boxen och se glad ut. Det är så det fungerar.

Tillåt mig att inte hålla med. I dagens samhälle pratas det mer än någonsin om att man måste tänka utanför ramarna. Nytänkande och entreprenörsskap lyfts fram och hejjas på av allt ifrån arbetsförmedlare till glada föreläsare på temadagar och events av alla möjliga slag. Varför enda in i helvete skulle det inte gälla oss? En hög av människor som har insikt i en fruktansvärd mängd av samhällets funktioner, både nationellt och globalt. Varför skulle vi INTE kunna bidra på nya sätt, bryta nya marker och vara innovativa?

Jag säger inte att vi är några superhjältar vars kunskaper bör värdesättas över någon annans, men jag vill hävda att vår kompetens är fruktansvärt mycket mer användbar och flexibel än vad vi tror. Det har aldrig varit lätt att gå utanför förväntningarna, det är otryggt och läskigt. Men i slutändan är den enda som sätter upp hinder för din existens bara du själv.

Under ett personalmöte tillsammans med beteendevetare av olika slag som jag deltog i en gång lyftes den aspekten upp, och en äldre kvinna sade till mig att: "Det är bra att du kommer och påminner oss om att vi kan göra mer än vad vi tror, Johan. Sorgligt nog tenderar vi att glömma bort det med tiden och bli alldeles för insnöade."

Jag vill aldrig någonsin i helvete låta mig själv hamna där. Aldrig.

Jag gör det här för att det finns så mycket i samhället som är skevt, och även om den är hemsk ibland så tror jag på mänskligheten, och jag vill påverka. Hjälpa. Stärka. Jag har ingen aning om vad som händer efter examen, men jag vill göra någonting positivt för människor runtomkring mig. Och ifrågasätter någon träig jävel mina meriter så vill jag kunna trycka upp mitt examensbevis i ansiktet på vederbörande. BAM! Take that, bitch - jag vet vad jag pysslar med!

Jag vet inte vilket uttryck mina ambitioner kommer ta sig, men en sak vet jag säkert. Ingen skall få stänga in mig bakom ett skrivbord resten av livet. Det lovar jag.

Varför gör jag det här?

Jag sätter mig vid datorn, blundar en stund och försöker få stressen och de vaga ångestkänslorna i min mage att sjunka undan. Andas sakta och känner hur det går lättare och lättare, hur knivarna i mitt inre blir till nålar, som blir till häftstift, som blir till löst fastsatta klamrar som försiktigt trillar bort.

Kvar finns bara den svidande känslan som dröjer sig kvar men minskar i takt med att såren avlägsnar sig och gör plats för ärren. Från början till slut är det en kort process, jag vill inte kalla det en "attack" eller något annat dramatiskt. Kalla det en efterdyning, ett eko. Jag låter händerna röra sig över tangentbordet och öppnar upp dammarna i mitt huvud.

Det här är det första inlägget i en serie av två. Tanken är att fylla det första med mina tvivel, och det andra med min beslutsamhet. Det ena med mörker, det andra med ljus.


Varför gör jag det här? Den frågan har jag ställt mig så många gånger. Ensam i mitt rum under mörka nätter utan sömn. Tillsammans med andra som tvivlar, över en kopp te eller en cider. "Vad gör du HÄR, Johan? På socionomlinjen?" Ibland har jag inte en jävla aning. Varför läser jag den här skiten för, när jag hade kunnat plugga kreativt skrivande på någon mysig folkhögskola, eller juridik, psykologi eller något annat där den ekonomiska lukrativiteten är ett faktum istället för en relativ omöjlighet?

Varför gör jag det här? Varför fyller jag mina dagar med att lära mig om andra människors problem? Jag vet inte hur många dagar jag kommit hem och känt mig så överväldigad av vad vi lärt oss att jag varit nära att börja gråta. Tragiska livsöden som vi tvingats syna i sömmarna oavsett hur det får oss att må. Lärdom om hur man förvandlar människor till papper, och poängteranden om hur omöjligt det är att egentligen åstadkomma något eftersom människor är dumma i huvudet.

Och allt vi har att se fram emot är ett jävla skrivbordsjobb med usla arbetsförhållanden och pissig lön, och som grädde på moset kommer vi bli bittra och cyniska. Ge upp vårt "ungdomliga engagemang", sluta umgås med våra vänner på samma sätt som vi brukade, bli stämplade som "jävla soctanter" (socgubbe i mitt fall) och tappa allt hopp om att i slutändan vara en positiv närvaro. Offra allt och få så lite tillbaka att det knappt märks i slutändan.

"Ni skall inte tro att ni kan rädda världen".

Ständigt beskådar vi lärdomar som visar vilka jävla svin människor är, och hur lite de egentligen bryr sig om någon annan. Hur de är obehagligt kreativa i sin brutalitet, hur de vägrar släppa taget om sin egoism och hur de kan vända sig mot varandra av skitanledningar. Akademisk torrhet som tar upp allt från misshandel till fattigdom, självmord och apati. Sammanfattningar, prognoser, analyser, siffror. Obehagliga, vidriga siffror som målar upp en statistik som är så svart att jag knappt klarar av att äta en jävla smörgås på grund av att den får mig att må fysiskt illa.

Så mycket tragiska insikter att hela jag skakar i grunden, och allt jag ser är hur hela samhället är en enda stor, svart sörja av utnyttjande, idioti och ignorans som drar ned mig och gör mig till en skugga av den jag egentligen är.

Med darrande händer

"Skriv, Johan." Uppmaningen vällde fram i mitt inre helt utan förvarning när jag under ännu en natt av grådassig och smärtsam sömnlöshet låg och läste en nyinköpt bok i ett försök att få min hjärna att släppa taget. Det var ingen trevlig uppmaning, född ur plötslig inspiration och glädje. Det var en hård uppmaning, född ur vanmsakt, frustration och vad jag misstänker kan ha varit ren och skär panikångest. En instinktiv reflex mer än ett behov. "Skriv, eller kvävs. Ditt val."

 Så...Jag skriver. Fingrarna rör sig försiktigt över tangenterna, som osäkra ben på väg över en isbelagd gata i början av Januari. En del av mig vill skylla mina staplpande fingrar på mitt nya tangentbord, och visst, det ligger en hel del i det. Men faktum är att det finns en annan, djupare orsak till att det går trögt att hitta rytmen i stavelserna. Det har känts...jobbigt att skriva under en lång tid. Exakt vad det beror på kan jag spekulera i tills det börjar växa mossa på mig, men den absurda mängden akademiska förväntningar, det oönskade och på alla sätt psykologiskt tärande uppbrottet med mitt ex och en allmän känsla av att inte ha någon jävla aning om vart fan jag är på väg är utan tvekan alla bidragande orsaker.

Jag känner mig som en 54-årig alkoholiserad pianist som sätter sig vid pianot efter tolv års frånvaro. Han vill spela på tangenterna, men samtidigt kämpar han hela tiden mot impulsen att kräkas över dem och smälla igen locket i ännu ett misslyckat försök. Han är inte säker på varför. Kanske är det för att han inte tillåter sig själv att njuta av musiken längre på grund av hur hans övriga liv spolats ned i avloppet de senaste tio åren. Någon sorts personlig botgöring. Det skulle nog inte förvåna vare sig mig eller honom, det är ett vanligt förekommande fenomen. Men den slutsatsen klingar falskt för mig. Han får vara ensam med det problemet, vi är inte lika, han och jag. Allt jag kan göra är att rycka på axlaena åt hans sargade, imaginära existens och inse att bara för att färgen är rätt betyder det inte att mallen passar. En suck, en skakning på huvudet för att markera för mig själv att jag har vettigare saker för mig än en ändlös spekulation utan mål, och  fingrarna fortsätter hamra.

Jag har kanske helt enkelt inte haft lust. Eller inte kunnat. Det är en förklaring så god som någon, och den träffar betydligt närmare målet än många andra.

Klumpen i mitt inre är fortfarande kvar, som en svart, formlös gegga som gnider sig mot mina inälvor och begär något av mig, utan att säga vad det är. En textrad? En emotionell respons som krossar den ordentligt? Jag har ingen som helst aning, men tangenternas hamrande gör mina hjärtslag lugnare, får mina andetag att rulla lättare genom kroppen.

Jag sitter uppkrupen i min säng, iförd min sedvanliga semi-pyjamas som jag klär mig i när det är för kallt för att somna bekvämt i bara underklädena, dvs mysbyxor och en alldeles för stor t-shirt. Mitt nya tangentbord är kopplat via USB till min smidiga och förvånansvärt tystlåtna lilla laptop. Den andra laptopen står på skrivbordet och tittar stoiskt ut över rummet. Den har tjänat mig väl, men jag behöver kuddar och mjuka lakan inatt, inte en skrivbordsstol.

Jag känner mig som ett skrämt djur som tagit sin tillflykt in i en alltför gles skogsdunge. Den är förmodligen säker från rovdjuren nu, men deras silhuetter glider förbi, och deras andetag hörs fortfarande. Den digitala klockan stirrar förebrående på mig. Både den och jag vet att jag borde sova nu, men jag kan inte. Jag är översköljd av den här underliga, obekväma känslan, och innan orden slutat flöda kommer jag inte kunna få en blund.

En bit bort står en ljusstake som jag fick i födelsedagspresent och stabiliserar vant ett rött strarinljus, också det en present. Sedan knappt en vecka tillbaka är jag ännu ett år äldre, och jag kan ärligt inte svara på hur det känns. Det är troligtvis för att det hänt så sjukt mycket de senaste två-tre åren att det är lättare att klumpa ihop dem än försöka se dem som separata delar.

"Bra, bra, fortsätt så." En betryggande röst från mitt inre. Inte samma som pressade ned uppmaningen i luftstrupen på mig med järnhand, en mjuikare, vänligare ton. Det är något familjärt över den, och klumpen i mig löses upp om än ack så lite.

Jag vet inte vad jag skall skriva, men det spelar kanske ingen roll. Jag trodde aldrig att jag skulle få sådana här stora problem med att somna igen, det kändes som någonting jag förpassat till det förflutna. Flashbacks från högstadiet och gymnasiet bara rasar över mig som en lavin av kognitiv och emotionell resonans. En gammal rutin som nu tjänar ett för mig ännu okänt syfte. Fair enough.

Sömn, var det. Jag har lockat på den med hjälp av naturläkemedl, men den håller sig på avstånd, som en avvaktande samarit vid ett krogslagsmål som inte kan svara på om det är rätt tillfälle att ingripa eller inte. Skall han vänta en stund till, eller riskera att göra sig själv till åtlöje? För min del får den gärna kliva in närhelst den känner för det, killen som grabbat tag i mig stinker av billig öl och illaluktande tobak.

Johan, Johan, Johan...sargad, vilsen och rastlös när han borde vara samlad, målmedveten och fokuserad. Trots allt står en enorm akademisk prövning och hägrar närmare än vad han tror.

Men jag skiter i vilket just nu. Tankarna samlas i en boll. Bra och dåliga. Underbara och vedervärdiga. Fantastiska och fruktansvärda. Tårarna vill tränga fram, samtidigt som de vet att de kanske inte behövs.. Det är så trångt, så trångt i mitt huvud, och alla yttringar av olika slag springer runtom varandra likt stressade skådespelare som upptäckt att de har en halvtimme mindre tid än de trott innan det är dags för premiären, och någon har precis viskat något olycksbådande om "fel manuskript, fel manuskript!" i deras ögon.

Det är så sjukt svårt att förklara, alltihop. Hur jag mår. Jag känner mig fri och instängd på samma gång. Som att någon sparkat mig i skrevet men samtidigt gett mig en helt fantastisk present. Jag har en kniv i hjärtat, bilden av en surmulen magister och akademisk ångest hängande över mig och en flyktkänsla i fötterna.

"Fly! Flyyy!!!!" Vart? Varför? Hur? När? Vilsenheten hägrar, rovdjurens steg är så nära, så nära. Men...jag trivs i Kalmar, även om stora delar av min tillvaro känns gjord av det sköraste glas just nu. Jag tackar gudarna för mina vänner, och för min alltid lika förstående rumskamrat. Svettdropparna rinner långsamt fram över min panna och i min nacke som ett halvhjärtat duggregn. Jag kanske borde nämnt att jag är förkyld, så den klibbiga känslan i kroppen har sällskap av snuva, hostattacker och yrsel. Kanske blir det ingen skola imorgon. Klockan har inga svar, och inte jag heller.

Allt jag vet är att orden börjat sina för stunden. Det känns inte bra, men det känns överkomligt. Jag lever, och jag gör mitt bästa, det känns som att allting kan rasa tio våningar till om jag inte passar mig. Det är inget mörker mer klor som rivs, det är bara en jävla massa blödande sår i mitt inre, och en seg, gnagande känsla i bröstet. Jag faller inte, inte längre. Jag är starkare och stabilare än vad vissa delar av mig vill tro. Men jag plågas tydligen fortfarande mellan varven. Inte så konstigt, efter allt som hänt, och knappast farligt, men inte fan är det kul.

Slut på ord nu, åtminstone för stunden. Slut ögonen, Johan, slappna av i dina darrande händer och vila. Imorgon är ännu inte här. Vi får se hur det går. Det löser sig, det brukar det göra.