Med darrande händer

"Skriv, Johan." Uppmaningen vällde fram i mitt inre helt utan förvarning när jag under ännu en natt av grådassig och smärtsam sömnlöshet låg och läste en nyinköpt bok i ett försök att få min hjärna att släppa taget. Det var ingen trevlig uppmaning, född ur plötslig inspiration och glädje. Det var en hård uppmaning, född ur vanmsakt, frustration och vad jag misstänker kan ha varit ren och skär panikångest. En instinktiv reflex mer än ett behov. "Skriv, eller kvävs. Ditt val."

 Så...Jag skriver. Fingrarna rör sig försiktigt över tangenterna, som osäkra ben på väg över en isbelagd gata i början av Januari. En del av mig vill skylla mina staplpande fingrar på mitt nya tangentbord, och visst, det ligger en hel del i det. Men faktum är att det finns en annan, djupare orsak till att det går trögt att hitta rytmen i stavelserna. Det har känts...jobbigt att skriva under en lång tid. Exakt vad det beror på kan jag spekulera i tills det börjar växa mossa på mig, men den absurda mängden akademiska förväntningar, det oönskade och på alla sätt psykologiskt tärande uppbrottet med mitt ex och en allmän känsla av att inte ha någon jävla aning om vart fan jag är på väg är utan tvekan alla bidragande orsaker.

Jag känner mig som en 54-årig alkoholiserad pianist som sätter sig vid pianot efter tolv års frånvaro. Han vill spela på tangenterna, men samtidigt kämpar han hela tiden mot impulsen att kräkas över dem och smälla igen locket i ännu ett misslyckat försök. Han är inte säker på varför. Kanske är det för att han inte tillåter sig själv att njuta av musiken längre på grund av hur hans övriga liv spolats ned i avloppet de senaste tio åren. Någon sorts personlig botgöring. Det skulle nog inte förvåna vare sig mig eller honom, det är ett vanligt förekommande fenomen. Men den slutsatsen klingar falskt för mig. Han får vara ensam med det problemet, vi är inte lika, han och jag. Allt jag kan göra är att rycka på axlaena åt hans sargade, imaginära existens och inse att bara för att färgen är rätt betyder det inte att mallen passar. En suck, en skakning på huvudet för att markera för mig själv att jag har vettigare saker för mig än en ändlös spekulation utan mål, och  fingrarna fortsätter hamra.

Jag har kanske helt enkelt inte haft lust. Eller inte kunnat. Det är en förklaring så god som någon, och den träffar betydligt närmare målet än många andra.

Klumpen i mitt inre är fortfarande kvar, som en svart, formlös gegga som gnider sig mot mina inälvor och begär något av mig, utan att säga vad det är. En textrad? En emotionell respons som krossar den ordentligt? Jag har ingen som helst aning, men tangenternas hamrande gör mina hjärtslag lugnare, får mina andetag att rulla lättare genom kroppen.

Jag sitter uppkrupen i min säng, iförd min sedvanliga semi-pyjamas som jag klär mig i när det är för kallt för att somna bekvämt i bara underklädena, dvs mysbyxor och en alldeles för stor t-shirt. Mitt nya tangentbord är kopplat via USB till min smidiga och förvånansvärt tystlåtna lilla laptop. Den andra laptopen står på skrivbordet och tittar stoiskt ut över rummet. Den har tjänat mig väl, men jag behöver kuddar och mjuka lakan inatt, inte en skrivbordsstol.

Jag känner mig som ett skrämt djur som tagit sin tillflykt in i en alltför gles skogsdunge. Den är förmodligen säker från rovdjuren nu, men deras silhuetter glider förbi, och deras andetag hörs fortfarande. Den digitala klockan stirrar förebrående på mig. Både den och jag vet att jag borde sova nu, men jag kan inte. Jag är översköljd av den här underliga, obekväma känslan, och innan orden slutat flöda kommer jag inte kunna få en blund.

En bit bort står en ljusstake som jag fick i födelsedagspresent och stabiliserar vant ett rött strarinljus, också det en present. Sedan knappt en vecka tillbaka är jag ännu ett år äldre, och jag kan ärligt inte svara på hur det känns. Det är troligtvis för att det hänt så sjukt mycket de senaste två-tre åren att det är lättare att klumpa ihop dem än försöka se dem som separata delar.

"Bra, bra, fortsätt så." En betryggande röst från mitt inre. Inte samma som pressade ned uppmaningen i luftstrupen på mig med järnhand, en mjuikare, vänligare ton. Det är något familjärt över den, och klumpen i mig löses upp om än ack så lite.

Jag vet inte vad jag skall skriva, men det spelar kanske ingen roll. Jag trodde aldrig att jag skulle få sådana här stora problem med att somna igen, det kändes som någonting jag förpassat till det förflutna. Flashbacks från högstadiet och gymnasiet bara rasar över mig som en lavin av kognitiv och emotionell resonans. En gammal rutin som nu tjänar ett för mig ännu okänt syfte. Fair enough.

Sömn, var det. Jag har lockat på den med hjälp av naturläkemedl, men den håller sig på avstånd, som en avvaktande samarit vid ett krogslagsmål som inte kan svara på om det är rätt tillfälle att ingripa eller inte. Skall han vänta en stund till, eller riskera att göra sig själv till åtlöje? För min del får den gärna kliva in närhelst den känner för det, killen som grabbat tag i mig stinker av billig öl och illaluktande tobak.

Johan, Johan, Johan...sargad, vilsen och rastlös när han borde vara samlad, målmedveten och fokuserad. Trots allt står en enorm akademisk prövning och hägrar närmare än vad han tror.

Men jag skiter i vilket just nu. Tankarna samlas i en boll. Bra och dåliga. Underbara och vedervärdiga. Fantastiska och fruktansvärda. Tårarna vill tränga fram, samtidigt som de vet att de kanske inte behövs.. Det är så trångt, så trångt i mitt huvud, och alla yttringar av olika slag springer runtom varandra likt stressade skådespelare som upptäckt att de har en halvtimme mindre tid än de trott innan det är dags för premiären, och någon har precis viskat något olycksbådande om "fel manuskript, fel manuskript!" i deras ögon.

Det är så sjukt svårt att förklara, alltihop. Hur jag mår. Jag känner mig fri och instängd på samma gång. Som att någon sparkat mig i skrevet men samtidigt gett mig en helt fantastisk present. Jag har en kniv i hjärtat, bilden av en surmulen magister och akademisk ångest hängande över mig och en flyktkänsla i fötterna.

"Fly! Flyyy!!!!" Vart? Varför? Hur? När? Vilsenheten hägrar, rovdjurens steg är så nära, så nära. Men...jag trivs i Kalmar, även om stora delar av min tillvaro känns gjord av det sköraste glas just nu. Jag tackar gudarna för mina vänner, och för min alltid lika förstående rumskamrat. Svettdropparna rinner långsamt fram över min panna och i min nacke som ett halvhjärtat duggregn. Jag kanske borde nämnt att jag är förkyld, så den klibbiga känslan i kroppen har sällskap av snuva, hostattacker och yrsel. Kanske blir det ingen skola imorgon. Klockan har inga svar, och inte jag heller.

Allt jag vet är att orden börjat sina för stunden. Det känns inte bra, men det känns överkomligt. Jag lever, och jag gör mitt bästa, det känns som att allting kan rasa tio våningar till om jag inte passar mig. Det är inget mörker mer klor som rivs, det är bara en jävla massa blödande sår i mitt inre, och en seg, gnagande känsla i bröstet. Jag faller inte, inte längre. Jag är starkare och stabilare än vad vissa delar av mig vill tro. Men jag plågas tydligen fortfarande mellan varven. Inte så konstigt, efter allt som hänt, och knappast farligt, men inte fan är det kul.

Slut på ord nu, åtminstone för stunden. Slut ögonen, Johan, slappna av i dina darrande händer och vila. Imorgon är ännu inte här. Vi får se hur det går. Det löser sig, det brukar det göra.