Varför jag gör det här!

Teet har kallnat, och jag debatterar huruvida det är värt att göra nytt. Med största sannolikhet är det det, trots allt pratar vi om TE - mitt livs vatten, det som håller min galenskap rinnande och mitt huvud ovanför vattenytan. Men tillåt mig först att pränta ned orden som surrar i mitt huvud, och dela med mig av min glädje. För även om det är tungt just nu, så bär jag massor inom mig som skiner så starkt att jag känner mig som en trimmad glödlampa. En kontrast, om ni så vill, till mitt andra inlägg. Den bättre sidan av myntet jag kallar min tillvaro och min utbildning. Inte allt, men en stor del av den, åtminstone.

Varför gör jag det här? För att jag tycker om att vandra i gränslandet mellan psykologi, sociologi och socialpsykologi. För att jag tror på att det är där, någonstans, i den stora mixen av all mänsklig interaktion, som det finns som mest sanning, som mest glädje, och som mest inspiration.

För att när jag var arton gick jag till min skolkurator och grät. Jag grät floder, för jag förstod mig inte på mig själv eller samhället jag levde i. Jag har alltid varit bra på att se samband och sammanhang, och just då såg jag bara ett enda gytter av mörka trådar. Allting verkade så fruktansvärt jävla meningslöst, och hade så gjort i flera år. Och hon hjälpte mig. Hon fick rätsida på min hjärna och fick mig att vilja fortsätta existera, fortsätta söka, och jag ville kunna erbjuda andra den känslan. Dela med mig av den. Sprida glädjen jag kände inombords.

Jag gör det här för att jag vill lära mig mer om samhället, om människor och hur de fungerar. Få nya erfarenheter och insikter. Jag är inte klar än, men med tanke på hur fruktansvärt mycket jag lärt mig hittills, och hur mycket av det som jag sedan tidigare visste som har blivit bekräftat och cementerat i mitt inre så känns det som att den delen är bekräftad med råge.

Jag gör det för att det finns så fruktansvärt många människor som är så mycket mer än vad samhället låter dem vara i nuläget - sjukskrivna, deprimerade, handikappade, fattiga, gamla...listan fortsätter; take your pick - och de förtjänar att inte bli bortglömda eller åtsidosatta.

Vart kommer egentligen den förbannade bitterheten ifrån, som sipprar in i oss under föreläsningar och seminarium och får oss att tvivla på om det vi läser verkligen är vettigt? Vem bär ansvaret för att så många av oss verkar bli så cyniska och bittra att de helt tappar sig själva längs vägen?

VAKNA, MÄNNISKOR! Vi lär oss så fruktansvärt mycket som skulle kunna vara grunden till precis vad fan som helst. Psykologi - check. Sociologi - check. Statskunskap - check. Handikappsvetenskap - check. Juridik - check. Bemötande - check. Ser ni någonting negativt på den listan? För det gör verkligen inte jag.

Men någonstans längs vägen verkar det försvinna. Vi glömmer ofta bort att socialt arbete är så fruktansvärt mycket mer än bara välfärdsarbete i statlig regim. Varför? Troligtvis för att de mer eller mindre omedvetet trycker ned sin propaganda och sina färdiga yrkesval i halsen på oss. "Bli handläggare, bli socialsekreterare, bli enhetschef." Anpassa dig till den givna mallen. In i boxen och se glad ut. Det är så det fungerar.

Tillåt mig att inte hålla med. I dagens samhälle pratas det mer än någonsin om att man måste tänka utanför ramarna. Nytänkande och entreprenörsskap lyfts fram och hejjas på av allt ifrån arbetsförmedlare till glada föreläsare på temadagar och events av alla möjliga slag. Varför enda in i helvete skulle det inte gälla oss? En hög av människor som har insikt i en fruktansvärd mängd av samhällets funktioner, både nationellt och globalt. Varför skulle vi INTE kunna bidra på nya sätt, bryta nya marker och vara innovativa?

Jag säger inte att vi är några superhjältar vars kunskaper bör värdesättas över någon annans, men jag vill hävda att vår kompetens är fruktansvärt mycket mer användbar och flexibel än vad vi tror. Det har aldrig varit lätt att gå utanför förväntningarna, det är otryggt och läskigt. Men i slutändan är den enda som sätter upp hinder för din existens bara du själv.

Under ett personalmöte tillsammans med beteendevetare av olika slag som jag deltog i en gång lyftes den aspekten upp, och en äldre kvinna sade till mig att: "Det är bra att du kommer och påminner oss om att vi kan göra mer än vad vi tror, Johan. Sorgligt nog tenderar vi att glömma bort det med tiden och bli alldeles för insnöade."

Jag vill aldrig någonsin i helvete låta mig själv hamna där. Aldrig.

Jag gör det här för att det finns så mycket i samhället som är skevt, och även om den är hemsk ibland så tror jag på mänskligheten, och jag vill påverka. Hjälpa. Stärka. Jag har ingen aning om vad som händer efter examen, men jag vill göra någonting positivt för människor runtomkring mig. Och ifrågasätter någon träig jävel mina meriter så vill jag kunna trycka upp mitt examensbevis i ansiktet på vederbörande. BAM! Take that, bitch - jag vet vad jag pysslar med!

Jag vet inte vilket uttryck mina ambitioner kommer ta sig, men en sak vet jag säkert. Ingen skall få stänga in mig bakom ett skrivbord resten av livet. Det lovar jag.