I jakt på min egen punchline, eller "Konsten att döda Jante"

Så, öh, hej. Jag har inte bloggat på evigheter, men jag kände att det var dags nu. Det har hänt en jävla massa sedan sist, men det kan vänta. Jag vill berätta om en dröm jag hade.

Jag vaknar upp i en herrgård som jag vet inte är någon herrgård fast jag ser att det är en herrgård. Stabil början där, Johan. Ingen har väl någonsin beskyllt drömmar för att vara särskilt sammanhängande. Såhär i backspegeln inser jag att det faktiskt rör sig om ett hus som finns på riktigt och som jag besökt nyligen, om än med betydligt färre våningar. Rummet jag befinner mig i är inrett som en korsning mellan en Second Hand-butik och en film av Tim Burton. Det står svarta kandelabrar halvt täckta av spindelväv i varenda vrå, och det brinner nog med levande ljus omkring mig för att lysa upp en större stad i USA. Jag ligger i en ytterst bekväm dubbelsäng och inser att jag inte har den blekaste aning om vart jag befinner mig. Men med ett utrop sätter jag mig upp och utbrister "BIBLIOTEKET!", varpå jag med en säkerhet och logik som bara återfinns i drömmar går med raska steg mot biblioteket som jag inte vet vart det finns. Det visar sig ligga i källaren, som ligger inte mindre än sjutton våningar ned. Det vet jag, eftersom jag artigt gick och frågade klädhängaren, och den om någon borde ju veta. Sagt och gjort så beger jag mig sjutton våningar ned. … genom fönstret. … utan stege. Jag, öh… ramlar ned sjutton våningar. Vilket är synnerligen beundransvärt eftersom jag samtidigt uppmanar mig själv att "Skynda nedför trapporna!" Jag tänker att vi låtsas som vi svalt LSD både du och jag så kommer allt det här gå mycket lättare, ok? Bra.

På väg till biblioteket passerar jag ett stort antal intressanta, underliga och - i vissa fall - ytterst makabra saker som jag antingen glömt bort eller inte vill diskutera. (Jag såg en melon användas på sätt som en melon aldrig bör användas.) För både er och min skull. (Någon hade spänt fast den i en fåtölj och tvingade den att se vartenda avsnitt av "Keeping up with the Kardashians" och "Svenska Hollywoodfruar" utan avbrott.) Det blir bäst så. (Allt den fick äta var Kvarg. KVARG!)

Ok, så...vart var jag? Just ja. På väg mot biblioteket i alldeles för hög fart. I samma stund som jag äntrar genom bibliotekets minst sagt slitna dörrar/slår i bibliotekets dammiga golv med ansiktet före så märker jag att det är en korsning av ett klassiskt engelskt bibliotek (ett sådant där med riktigt höga bokhyllor och en stege på hjul) och biblioteket på Hogwarts. Det känns både hemtamt och fullständigt främmande på samma gång.

Jag vandrar omkring bland bokhyllorna ett tag och möter plötsligt en person vars ansikte jag inte kan se. Faktum är att jag nästan inte kan se henne överhuvudtaget, allt jag ser är en vit silhuett som är minst en decimeter längre än vad jag är. Det är eventuellt så att hon i själva verket är kortare än vad jag är, men att hon har på sig ett par höga skor. Eller också är hon lång på riktigt. Jag vet inte alls. Det är synnerligen oklart alltihop. Vad jag dock märker direkt är hur det känns när jag stöter på henne. Det känns som den bästa känslan i världen, som att komma hem efter en lång vandring och att vara med om det största äventyret någonsin på en och samma gång. Hon kramar om mig försiktigt. Jag smälter i hennes armar och det känns som att jag känt henne hela livet trots att jag inte vet vem hon är. Kanske har jag gjort det. Hon lägger huvudet på min axel och viskar: "Inte än. Det finns saker vi måste göra först. Men håll ögonen öppna så kommer jag och hittar dig snart." Hon försvinner så som bara personer i drömmar kan göra, och jag lämnas med känslan av att vi redan träffats, men att ingen av oss sett den andre med rätt blick på samma gång som det här mötet var något helt nytt.

Jag står där, full av saknad och förvirring när någon plötsligt lägger en hand på min axel. Vem det än är står bakom mig, låter som en något äldre kvinna (kanske 30-40+?) och känns som varenda lärare, mentor och vägledare jag haft i hela mitt liv på samma gång. Hon säger "Den är bakom dig, Johan. Den har alltid varit bakom dig." Jag svarar att "Ja, jag vet". Hon frågar om jag är beredd. Jag svarar att jag inte tror att jag är det, att jag kanske aldrig kommer bli det. Hon lägger ett svärd i min hand och säger att "Det är det ingen som är, inte egentligen. Men det är dags nu", varpå hon försvinner. Svärdet hon gett mig är i själva verket två svärd. Ett katana och ett wakizashi. Ett par japanska svärd. De är vackert dekorerade i grått och grönt och känns lika naturliga i min hand som mina egna fingrar. En förlängning av mig själv.

Jag greppar katanan - det längre av svärden - i min vänsterhand, och det andra i min högra. Jag vänder mig om, och mellan bokhyllorna kommer ett monster som ser ut som en korsning av någonting från H.P Lovecrafts vildaste fantasi och någonting från mina värsta mardrömmar. En ond drake, en jättespindel, en människa, en staty av en mordisk ängel… Varelsen skiftar skepnad om och om igen, men en sak är klar: Det är antingen den eller jag. Nu eller aldrig. Jag tror jag skriker, men är inte säker. Allt jag vet är att jag kastar mig framåt mot den med svärden i högsta hugg. Sedan vaknar jag.



Jag har funderat mycket på den där drömmen. Faktum är att den snurrat runt, runt i min skalle hela dagen och liksom klickat till gång på gång, vävt sig samman med alla möjliga tankar jag haft och gett mig en känsla av sinnesfrid och motivation. Jag skall försöka förklara varför.

Sedan drygt tio år tillbaka har jag funderat över vad fan jag gör här egentligen. Syftet med min existens. Meningen med livet. Den stora frågan. Ofta har det känts tungt, jag har haft en tendens att, som mina vänner beskriver det "Gå ned mig rätt hårt" emellanåt. Och det har jag. Jag är…något av en känslosvamp. Jag ser väldigt mycket i väldigt lite, tar in saker väldigt hårt och analyserar allt och alla. Ibland är det en gåva, ibland en förbannelse. Mest av allt analyserar jag mig själv. Till min stora sorg har jag varit alldeles för dålig på att ta till mig komplimanger och positiv kritik från folk. Jag har fått höra att jag har talang sedan jag var...runt nio år gammal, men trots det har jag ofta känt mig värdelös. Som att jag inte duger till ett skit, utan bara är konstig och - när det kommer till kritan - helt jävla onödig. Vilket förstås inte är sant, men som det gamla talesättet lyder: Du är din egen värsta fiende.

Vissa dagar är det väldigt jobbigt att vara jag. Trots det så älskar jag både människor och livet fruktansvärt mycket. Det är förmodligen den främsta anledningen till att jag utbildade mig till socionom - att jag ville hjälpa fler att hitta den där kärleken igen, hitta det vackra och uppskatta sig själva. Fatta hur förvånad och besviken jag blev när jag fick min examen i handen och den främsta känslan jag hade var: "Det här är inte rätt." Det är inte det att jag inte skulle klara av jobbet, för det skulle jag. Det finns en tyngd i det som jag inte tycker om, men den kan jag lära mig hantera, iaf efter ett tag. Men det kändes som...det kändes som att jag stod i biblioteket med bara det ena svärdet i handen. Som att "Nä, på det här viset är det lönlöst. Jag kan inte vinna den här striden." Som att det var rätt riktning, men inte rätt. Svårt att beskriva. Jag tror det beror på att det blev så oerhört allvarligt alltihop. För livet ÄR allvarligt. Det händer skit varenda dag som är hemsk, nedtryckande och nog för att knäcka den mest härdade människa som ett halmstrå i en orkan. Och jag var inte redo.

Till stor del beror det på min självbild. Att jag under så lång tid skjutit undan mina egna talanger. Att jag kan få folk att skratta. Att jag kan få dem att sväva iväg, bli gripna och berörda. Jag har sett på det som en parentes, som något man kan le lite åt, men som ändå saknat substans någonstans. Som att det i slutändan varit onödigt. Återigen, att jag är onödig. Utbytbar. Och det kanske jag är, åtminstone i yrkesrollen som socionom. En gammal vän som jag nyligen tog upp kontakten med sade att "Man är ju utbytlig, det känns åtminstone så" när vi diskuterade arbete. Och det kändes där och då som att det stämde så jävla väl. För missförstå mig rätt, jag har ofta känt mig så. Som att jag inte är unik. Som att jag gör ett bra arbete, men att någon annan skulle kunna göra det lika bra, om inte till och med bättre. Vilket förmodligen inte stämmer det heller, men det känns så ibland. Eller kändes, kanske jag skulle säga. Trots alla komplimanger jag fått, trots alla underbara samtal med fantastiska vänner.

Jag har accepterat deras ord när de berättat att de ser mig som unik, självsäker, framåt, entusiastisk och andra vackra saker. Men jag har inte trott på dem, inte på riktigt. För vad spelar det för roll att jag har god hand med ord när världen ser ut som den gör? När kvinnor förtrycks, när folk blir mördade, våldtas, flyr för sina liv och det finns så mycket lidande? Är det något att ha? Är jag något att ha?

Det känns som att jag gått i en cirkel och hamnat tillbaka i början igen. Meningen med livet. Vad skall jag göra med mig själv? Skall jag hoppa på tåget som verkar köra genom min egen generation med svindlande hastighet, där alla som åker skriker "Se på mig! Se vad jag kan!" för full hals och tävlar mot varandra för att bli sedda och uppskattade utan att ha en aning om vad de egentligen ber om? Det kändes som sagt så...tomt. Det finns ingen kraft i den typen av existens, bara bekräftelsebehov, och det hjälper ingen. Och jag vill ju hjälpa.

Fast det blir ju vad man gör det till. Berättelser och historier hjälper. De räddar liv. Skratt hjälper. De räddar också liv. Bägge de här sakerna har räddat MITT liv, mer än en gång. Och de har betydelse om jag väljer att GE dem betydelse. Det handlar om VARFÖR jag gör det jag gör, och hur jag gör det. Inte om vad jag gör. Om det låter resonabelt överhuvudtaget. För mig gör det det. Numera.

Det är vad jag brottats med hela min gymnasietid, hela min förra utbildning, och i synnerhet det senaste året. Att förstå mitt eget värde, kunna sätta in mig själv i "Den stora helheten" och känna att jag gör någonting som känns värdefullt. Jag har vetat om det länge, att jag har saker jag kan göra. Att jag kan hjälpa, att jag kan slåss för oss som mänsklighet, för mina vänner, min familj och mig själv. Jag har bara inte velat tro på det. På mig. För det är klurigt, svårt, och mest av allt läskigt som bara fan. Det är lätt att det blir fejk. Att man låtsas att allt är frid och fröjd, att man inte tror på sig själv egentligen, döljer de jobbiga bitarna och allting blir ett skådespel. Så vill jag verkligen inte ha det. Som sagt. Det är klurigt alltihop.


Men jag har lärt mig att tro på mig själv. Att jag kan kombinera mina talanger. Jag KAN få både allvar och humor att fungera tillsammans. Jag KAN förena dem till något helt enastående och meningsfullt, och när jag väl dör, så har jag gjort mitt bästa för att lämna världen en bättre plats än jag hittade den. Och allt elände och all sorg till trots så är det en jävligt vacker plats som är värd att slåss för. (Och som den store Miyamoto Musashi skrev: "Om du skall slåss, slåss med alla vapen du har, annars kommer du titta på din tomma hand medan du dör och ångra dig med ditt sista andetag.")

Det finns förstås mer i den där drömmen som jag inte har berört ännu. Men det gör jag en annan gång. Nu skall jag skriva en bok. Och det kommer att bli en jävligt läsvärd bok. Det lovar jag. Det här var trevligt. Vi borde göra det här igen snart. Ta hand om er. Tack för allt. För att ni finns. Utan er hade det varit omöjligt. 

Kram

/Johan

Hemvändartankar

Ligger i mitt barndomsrum och reflekterar. Att komma hem är alltid en kluven känsla. Jag är alltid glad att träffa min familj, men... De här väggarna bär på många minnen. Det här samhället, ännu fler. Och jag...avskyr det. Samhället, alltså. Förmodligen hela landskapet, med specifika undantag. Det trodde jag inte att jag gjorde längre, men det gör jag verkligen. Jag... vill inte förvandla detta till ett inlägg om hur svåra mina tonår var, men man kan lugnt säga att de var något av ett helvete på de flesta punkter. Och det är oundvikligt att de inte gör åtminstone ett gästspel i den här texten. De var hemska bortom ord på många sätt, och att bo här gjorde verkligen inte saken lättare överhuvudtaget.

Jag minns att jag skrev en krönika för lokaltidningen för en massa år sedan, och de älskade den, sa att den "verkligen lyfte fram det positiva med att bo här!". Jag skrattar alltid inombords när jag tänker på det. Det gjorde den inte. Den hyllade naturen runtomkring, och den älskar jag av hela mitt hjärta. Men den sa nästan ingenting om samhället. Och det var ingen slump, det var ytterst medvetet. För det som strömmade igenom mig då, och som rinner igenom mig nu, är motsatsen till lokalpatriotism.

Det finns saker jag verkligen älskar med det här stället.

Naturen, för det första - det här kan vara ett av Sveriges absolut vackraste landskap utan en sekunds tvekan. Varje långpromenad är en ren jävla fröjd. Det fanns en anledning att jag var ute och gick i snitt tre timmar om dagen under mina tonår.

Min gamla gymnasieskola. Jag vet inte hur ni gör det, men ni är helt fucking fenomenala. Att så många bra, förstående och drivna lärare kan rymmas under ett och samma tak, och dessutom erbjuda en gymnasieutbildning som är alldeles för bra och varierad i förhållande till de givna resurserna...ni är fantastiska, och jag är glad från hjärtat att jag lärt känna er, och fått lära mig av er. Ni är en oas av livsvisdom och hopp i en öken av instängdhet och fekalier. Tack.

Familjen. Och vännerna. Lika viktiga och självklara som luften jag andas. Utan er hade det aldrig gått. Utan er hade jag aldrig överlevt. Så enkelt är det, och jag kommer aldrig, ALDRIG kunna tacka er nog. Ni visade mig att kärlek och kreativitet kan frodas även på de mest osannolika platser. Ni är underbara.

Och jag vet att vissa av er trivs här, och tycker om stället. Och jag förstår er. På sina håll finns en atmosfär att finna som är svårbeskriven. Det är vetskapen om att "små orter innebär frid och lugn, och gör det möjligt för mig att ta ut svängarna, vara mig själv och njuta!". Jag unnar er det, och jag är glad bortom ord över att ni existerar. Men...jag kan inte dela er glädje. Jag ser inte charmen.

För småstadsmentaliteten knäckte mig, malde mitt psyke till grus och spottade mig i ansiktet. Jag bor inte i någon enorm storstad för tillfället heller, och jag tror inte att "storstaden är min räddning!", det är jag alldeles för intelligent för. Demoner och ångest är inte geografiskt bundna i första hand. Men det har tagits för många konstiga politiska beslut, det finns för många småsinta människor och för lite entusiasm för nya idéer. Jag tror aldrig jag passat in här, och lär nog aldrig göra det heller.

För den här platsen, och mentaliteten den bär på, har gjort alldeles för mycket ont mot mig, och det kommer jag aldrig kunna förlåta. Om jag fick chansen så skulle flytta ut alla människor jag håller av, se till att bevara naturen och de få guldkorn som existerar och sedan jämna skiten med marken, utan en sekunds tvekan. En välbehövlig omstart.

Gör om, gör rätt, Dalsland. För helvete. Nå, om ni nu ursäktar mig så skall jag gå och ritualtvätta mig med Svinto och Corn Flakes.

Binär värme med en svag doft av te

Flashbacks. En flod av minnen, nostalgi, glädje och vemod. Enstaka pölar av djup sorg följt av fontäner av glädje och ett konstant duggregn av långsam acceptans. Alltihop är en kavalkad av minnesbilder och en känsla av ständig reflektion. Jag skall vara ärlig. Ända sedan jag fyllde arton har jag varit ganska vilsen, samtidigt som jag många gånger känt mig väldigt tillfreds med livet. Visst var jag vilsen långt innan det, känslan sträcker sig tillbaka hela vägen till början av högstadiet, men när jag väl tog studenten så gick hela jag in i en annan sorts existens. Sökandet fortsatte, men det kändes som att allting tog ett steg framåt - processen var sig lik, men grunden var lagd och jag kunde gå vidare. Utvecklas på nya nivåer.  Det har varit en lång, lång väg. Ibland har jag känt mig som åttio, ibland som ett litet barn utan några som helst riktlinjer.

De två-tre senaste åren har varit jävligt omvälvande på många sätt. Jag har fått möta människor som jag aldrig trott att jag skulle möta. Jag har gjort saker jag aldrig trott att jag skulle göra och gått igenom scenarion jag aldrig trott jag skulle gå igenom. På gott och ont. Leda och tristess blandas med gråa vardagar och helt sinnessjuka, intensiva upplevelser.

Många gånger har jag känt mig jävligt osocial, och det har jag nog varit ibland. Jag vet med säkerhet att jag inte umgås lika mycket med många av mina vänner som jag skulle vilja göra. Vissa har jag inte träffat på veckor eller månader, andra på åratal. Jag tänker inte göra något så fånigt som att be om ursäkt, för det vore poänglöst. Det är inte alltid man hinner eller orkar, livet sätter käppar i hjulet för oss alla i perioder, och det är inte så jävla konstigt eller allvarligt när det kommer till kritan.

Men det finns samtidigt en känsla av ledsamhet i mig över det hela som jag ändå vill poängtera, för ni är egentligen alldeles för bra för att inte träffa mer ofta. Jag vet att det inte är så farligt egentligen, att ni finns där ändå, men ni förtjänar att höra hur mycket jag tycker om er. För det gör jag verkligen. Listan över vilka jag skulle vilja tacka för att ni finns i mitt liv på något sätt är lång, och bara den insikten är nog för att fylla mina ögon med glädjetårar. Familj, vänner, bröder och systrar... Jag vet inte var jag hade varit idag, utan er.

De senaste månaderna har varit fruktansvärt intensiva. Skolarbete och ansvarstagande har klumpats ihop med sorg och dysterhet, samtidigt som det hänt helt underbara saker också. Det känns som att en ny väg visat sig från ingenstans, pusselbitar jag letat länge efter börjar sakta falla på plats. Samtidigt är jag rädd för att förstora upp hela grejen alltför mycket, den känns fortfarande skör och ömtålig. Detaljerna får komma när jag känner att jag kan ge dem en rättvis beskrivning. Just nu vill jag bara andas, för...

Ikväll är ännu ett sådant där tillfälle när allting känns omvälvande och stort utan någon enkel förklaring, precis som efter att jag tagit studenten. Känslan är nästan identisk. Som att jag tagit ännu ett steg framåt utan att förstå hur. Lustigt nog så är känslan som sköljer över mig fruktansvärt bekant. Det är inte någon enorm spirituell upplevelse, det är inte ens en ny insikt. Det är en känsla jag upplevt många gånger förr, men vad spelar det för roll?

Den är lika stark för det, lika omvälvande här framför datorskärmen  en frusen söndagskväll precis innan begynnande tentaskrivande som när jag låg i sjukhussängen och härdade ut efter senaste operationen, eller när jag klättrade upp för Fuji med två av de personer jag ser som mina bröder. Jag är lycklig trots att det finns så mycket som ligger och trycker, trots tyngden av verkligheten. Jag är så fruktansvärt tacksam för sådana här stunder, oavsett hur länge de varar. För de visar mig hur mycket alla mina upplevelser verkligen betyder, hur inspirerande livet kan vara.

Och återigen - utan er, utan personerna jag kallar mina vänner och min familj, utan er som jag håller av och älskar så hade de aldrig hänt.

Allt jag egentligen ville säga var väl: Tack för att ni finns, och för att ni bryr er. Ni är bäst.

Varför jag gör det här!

Teet har kallnat, och jag debatterar huruvida det är värt att göra nytt. Med största sannolikhet är det det, trots allt pratar vi om TE - mitt livs vatten, det som håller min galenskap rinnande och mitt huvud ovanför vattenytan. Men tillåt mig först att pränta ned orden som surrar i mitt huvud, och dela med mig av min glädje. För även om det är tungt just nu, så bär jag massor inom mig som skiner så starkt att jag känner mig som en trimmad glödlampa. En kontrast, om ni så vill, till mitt andra inlägg. Den bättre sidan av myntet jag kallar min tillvaro och min utbildning. Inte allt, men en stor del av den, åtminstone.

Varför gör jag det här? För att jag tycker om att vandra i gränslandet mellan psykologi, sociologi och socialpsykologi. För att jag tror på att det är där, någonstans, i den stora mixen av all mänsklig interaktion, som det finns som mest sanning, som mest glädje, och som mest inspiration.

För att när jag var arton gick jag till min skolkurator och grät. Jag grät floder, för jag förstod mig inte på mig själv eller samhället jag levde i. Jag har alltid varit bra på att se samband och sammanhang, och just då såg jag bara ett enda gytter av mörka trådar. Allting verkade så fruktansvärt jävla meningslöst, och hade så gjort i flera år. Och hon hjälpte mig. Hon fick rätsida på min hjärna och fick mig att vilja fortsätta existera, fortsätta söka, och jag ville kunna erbjuda andra den känslan. Dela med mig av den. Sprida glädjen jag kände inombords.

Jag gör det här för att jag vill lära mig mer om samhället, om människor och hur de fungerar. Få nya erfarenheter och insikter. Jag är inte klar än, men med tanke på hur fruktansvärt mycket jag lärt mig hittills, och hur mycket av det som jag sedan tidigare visste som har blivit bekräftat och cementerat i mitt inre så känns det som att den delen är bekräftad med råge.

Jag gör det för att det finns så fruktansvärt många människor som är så mycket mer än vad samhället låter dem vara i nuläget - sjukskrivna, deprimerade, handikappade, fattiga, gamla...listan fortsätter; take your pick - och de förtjänar att inte bli bortglömda eller åtsidosatta.

Vart kommer egentligen den förbannade bitterheten ifrån, som sipprar in i oss under föreläsningar och seminarium och får oss att tvivla på om det vi läser verkligen är vettigt? Vem bär ansvaret för att så många av oss verkar bli så cyniska och bittra att de helt tappar sig själva längs vägen?

VAKNA, MÄNNISKOR! Vi lär oss så fruktansvärt mycket som skulle kunna vara grunden till precis vad fan som helst. Psykologi - check. Sociologi - check. Statskunskap - check. Handikappsvetenskap - check. Juridik - check. Bemötande - check. Ser ni någonting negativt på den listan? För det gör verkligen inte jag.

Men någonstans längs vägen verkar det försvinna. Vi glömmer ofta bort att socialt arbete är så fruktansvärt mycket mer än bara välfärdsarbete i statlig regim. Varför? Troligtvis för att de mer eller mindre omedvetet trycker ned sin propaganda och sina färdiga yrkesval i halsen på oss. "Bli handläggare, bli socialsekreterare, bli enhetschef." Anpassa dig till den givna mallen. In i boxen och se glad ut. Det är så det fungerar.

Tillåt mig att inte hålla med. I dagens samhälle pratas det mer än någonsin om att man måste tänka utanför ramarna. Nytänkande och entreprenörsskap lyfts fram och hejjas på av allt ifrån arbetsförmedlare till glada föreläsare på temadagar och events av alla möjliga slag. Varför enda in i helvete skulle det inte gälla oss? En hög av människor som har insikt i en fruktansvärd mängd av samhällets funktioner, både nationellt och globalt. Varför skulle vi INTE kunna bidra på nya sätt, bryta nya marker och vara innovativa?

Jag säger inte att vi är några superhjältar vars kunskaper bör värdesättas över någon annans, men jag vill hävda att vår kompetens är fruktansvärt mycket mer användbar och flexibel än vad vi tror. Det har aldrig varit lätt att gå utanför förväntningarna, det är otryggt och läskigt. Men i slutändan är den enda som sätter upp hinder för din existens bara du själv.

Under ett personalmöte tillsammans med beteendevetare av olika slag som jag deltog i en gång lyftes den aspekten upp, och en äldre kvinna sade till mig att: "Det är bra att du kommer och påminner oss om att vi kan göra mer än vad vi tror, Johan. Sorgligt nog tenderar vi att glömma bort det med tiden och bli alldeles för insnöade."

Jag vill aldrig någonsin i helvete låta mig själv hamna där. Aldrig.

Jag gör det här för att det finns så mycket i samhället som är skevt, och även om den är hemsk ibland så tror jag på mänskligheten, och jag vill påverka. Hjälpa. Stärka. Jag har ingen aning om vad som händer efter examen, men jag vill göra någonting positivt för människor runtomkring mig. Och ifrågasätter någon träig jävel mina meriter så vill jag kunna trycka upp mitt examensbevis i ansiktet på vederbörande. BAM! Take that, bitch - jag vet vad jag pysslar med!

Jag vet inte vilket uttryck mina ambitioner kommer ta sig, men en sak vet jag säkert. Ingen skall få stänga in mig bakom ett skrivbord resten av livet. Det lovar jag.

Varför gör jag det här?

Jag sätter mig vid datorn, blundar en stund och försöker få stressen och de vaga ångestkänslorna i min mage att sjunka undan. Andas sakta och känner hur det går lättare och lättare, hur knivarna i mitt inre blir till nålar, som blir till häftstift, som blir till löst fastsatta klamrar som försiktigt trillar bort.

Kvar finns bara den svidande känslan som dröjer sig kvar men minskar i takt med att såren avlägsnar sig och gör plats för ärren. Från början till slut är det en kort process, jag vill inte kalla det en "attack" eller något annat dramatiskt. Kalla det en efterdyning, ett eko. Jag låter händerna röra sig över tangentbordet och öppnar upp dammarna i mitt huvud.

Det här är det första inlägget i en serie av två. Tanken är att fylla det första med mina tvivel, och det andra med min beslutsamhet. Det ena med mörker, det andra med ljus.


Varför gör jag det här? Den frågan har jag ställt mig så många gånger. Ensam i mitt rum under mörka nätter utan sömn. Tillsammans med andra som tvivlar, över en kopp te eller en cider. "Vad gör du HÄR, Johan? På socionomlinjen?" Ibland har jag inte en jävla aning. Varför läser jag den här skiten för, när jag hade kunnat plugga kreativt skrivande på någon mysig folkhögskola, eller juridik, psykologi eller något annat där den ekonomiska lukrativiteten är ett faktum istället för en relativ omöjlighet?

Varför gör jag det här? Varför fyller jag mina dagar med att lära mig om andra människors problem? Jag vet inte hur många dagar jag kommit hem och känt mig så överväldigad av vad vi lärt oss att jag varit nära att börja gråta. Tragiska livsöden som vi tvingats syna i sömmarna oavsett hur det får oss att må. Lärdom om hur man förvandlar människor till papper, och poängteranden om hur omöjligt det är att egentligen åstadkomma något eftersom människor är dumma i huvudet.

Och allt vi har att se fram emot är ett jävla skrivbordsjobb med usla arbetsförhållanden och pissig lön, och som grädde på moset kommer vi bli bittra och cyniska. Ge upp vårt "ungdomliga engagemang", sluta umgås med våra vänner på samma sätt som vi brukade, bli stämplade som "jävla soctanter" (socgubbe i mitt fall) och tappa allt hopp om att i slutändan vara en positiv närvaro. Offra allt och få så lite tillbaka att det knappt märks i slutändan.

"Ni skall inte tro att ni kan rädda världen".

Ständigt beskådar vi lärdomar som visar vilka jävla svin människor är, och hur lite de egentligen bryr sig om någon annan. Hur de är obehagligt kreativa i sin brutalitet, hur de vägrar släppa taget om sin egoism och hur de kan vända sig mot varandra av skitanledningar. Akademisk torrhet som tar upp allt från misshandel till fattigdom, självmord och apati. Sammanfattningar, prognoser, analyser, siffror. Obehagliga, vidriga siffror som målar upp en statistik som är så svart att jag knappt klarar av att äta en jävla smörgås på grund av att den får mig att må fysiskt illa.

Så mycket tragiska insikter att hela jag skakar i grunden, och allt jag ser är hur hela samhället är en enda stor, svart sörja av utnyttjande, idioti och ignorans som drar ned mig och gör mig till en skugga av den jag egentligen är.

Med darrande händer

"Skriv, Johan." Uppmaningen vällde fram i mitt inre helt utan förvarning när jag under ännu en natt av grådassig och smärtsam sömnlöshet låg och läste en nyinköpt bok i ett försök att få min hjärna att släppa taget. Det var ingen trevlig uppmaning, född ur plötslig inspiration och glädje. Det var en hård uppmaning, född ur vanmsakt, frustration och vad jag misstänker kan ha varit ren och skär panikångest. En instinktiv reflex mer än ett behov. "Skriv, eller kvävs. Ditt val."

 Så...Jag skriver. Fingrarna rör sig försiktigt över tangenterna, som osäkra ben på väg över en isbelagd gata i början av Januari. En del av mig vill skylla mina staplpande fingrar på mitt nya tangentbord, och visst, det ligger en hel del i det. Men faktum är att det finns en annan, djupare orsak till att det går trögt att hitta rytmen i stavelserna. Det har känts...jobbigt att skriva under en lång tid. Exakt vad det beror på kan jag spekulera i tills det börjar växa mossa på mig, men den absurda mängden akademiska förväntningar, det oönskade och på alla sätt psykologiskt tärande uppbrottet med mitt ex och en allmän känsla av att inte ha någon jävla aning om vart fan jag är på väg är utan tvekan alla bidragande orsaker.

Jag känner mig som en 54-årig alkoholiserad pianist som sätter sig vid pianot efter tolv års frånvaro. Han vill spela på tangenterna, men samtidigt kämpar han hela tiden mot impulsen att kräkas över dem och smälla igen locket i ännu ett misslyckat försök. Han är inte säker på varför. Kanske är det för att han inte tillåter sig själv att njuta av musiken längre på grund av hur hans övriga liv spolats ned i avloppet de senaste tio åren. Någon sorts personlig botgöring. Det skulle nog inte förvåna vare sig mig eller honom, det är ett vanligt förekommande fenomen. Men den slutsatsen klingar falskt för mig. Han får vara ensam med det problemet, vi är inte lika, han och jag. Allt jag kan göra är att rycka på axlaena åt hans sargade, imaginära existens och inse att bara för att färgen är rätt betyder det inte att mallen passar. En suck, en skakning på huvudet för att markera för mig själv att jag har vettigare saker för mig än en ändlös spekulation utan mål, och  fingrarna fortsätter hamra.

Jag har kanske helt enkelt inte haft lust. Eller inte kunnat. Det är en förklaring så god som någon, och den träffar betydligt närmare målet än många andra.

Klumpen i mitt inre är fortfarande kvar, som en svart, formlös gegga som gnider sig mot mina inälvor och begär något av mig, utan att säga vad det är. En textrad? En emotionell respons som krossar den ordentligt? Jag har ingen som helst aning, men tangenternas hamrande gör mina hjärtslag lugnare, får mina andetag att rulla lättare genom kroppen.

Jag sitter uppkrupen i min säng, iförd min sedvanliga semi-pyjamas som jag klär mig i när det är för kallt för att somna bekvämt i bara underklädena, dvs mysbyxor och en alldeles för stor t-shirt. Mitt nya tangentbord är kopplat via USB till min smidiga och förvånansvärt tystlåtna lilla laptop. Den andra laptopen står på skrivbordet och tittar stoiskt ut över rummet. Den har tjänat mig väl, men jag behöver kuddar och mjuka lakan inatt, inte en skrivbordsstol.

Jag känner mig som ett skrämt djur som tagit sin tillflykt in i en alltför gles skogsdunge. Den är förmodligen säker från rovdjuren nu, men deras silhuetter glider förbi, och deras andetag hörs fortfarande. Den digitala klockan stirrar förebrående på mig. Både den och jag vet att jag borde sova nu, men jag kan inte. Jag är översköljd av den här underliga, obekväma känslan, och innan orden slutat flöda kommer jag inte kunna få en blund.

En bit bort står en ljusstake som jag fick i födelsedagspresent och stabiliserar vant ett rött strarinljus, också det en present. Sedan knappt en vecka tillbaka är jag ännu ett år äldre, och jag kan ärligt inte svara på hur det känns. Det är troligtvis för att det hänt så sjukt mycket de senaste två-tre åren att det är lättare att klumpa ihop dem än försöka se dem som separata delar.

"Bra, bra, fortsätt så." En betryggande röst från mitt inre. Inte samma som pressade ned uppmaningen i luftstrupen på mig med järnhand, en mjuikare, vänligare ton. Det är något familjärt över den, och klumpen i mig löses upp om än ack så lite.

Jag vet inte vad jag skall skriva, men det spelar kanske ingen roll. Jag trodde aldrig att jag skulle få sådana här stora problem med att somna igen, det kändes som någonting jag förpassat till det förflutna. Flashbacks från högstadiet och gymnasiet bara rasar över mig som en lavin av kognitiv och emotionell resonans. En gammal rutin som nu tjänar ett för mig ännu okänt syfte. Fair enough.

Sömn, var det. Jag har lockat på den med hjälp av naturläkemedl, men den håller sig på avstånd, som en avvaktande samarit vid ett krogslagsmål som inte kan svara på om det är rätt tillfälle att ingripa eller inte. Skall han vänta en stund till, eller riskera att göra sig själv till åtlöje? För min del får den gärna kliva in närhelst den känner för det, killen som grabbat tag i mig stinker av billig öl och illaluktande tobak.

Johan, Johan, Johan...sargad, vilsen och rastlös när han borde vara samlad, målmedveten och fokuserad. Trots allt står en enorm akademisk prövning och hägrar närmare än vad han tror.

Men jag skiter i vilket just nu. Tankarna samlas i en boll. Bra och dåliga. Underbara och vedervärdiga. Fantastiska och fruktansvärda. Tårarna vill tränga fram, samtidigt som de vet att de kanske inte behövs.. Det är så trångt, så trångt i mitt huvud, och alla yttringar av olika slag springer runtom varandra likt stressade skådespelare som upptäckt att de har en halvtimme mindre tid än de trott innan det är dags för premiären, och någon har precis viskat något olycksbådande om "fel manuskript, fel manuskript!" i deras ögon.

Det är så sjukt svårt att förklara, alltihop. Hur jag mår. Jag känner mig fri och instängd på samma gång. Som att någon sparkat mig i skrevet men samtidigt gett mig en helt fantastisk present. Jag har en kniv i hjärtat, bilden av en surmulen magister och akademisk ångest hängande över mig och en flyktkänsla i fötterna.

"Fly! Flyyy!!!!" Vart? Varför? Hur? När? Vilsenheten hägrar, rovdjurens steg är så nära, så nära. Men...jag trivs i Kalmar, även om stora delar av min tillvaro känns gjord av det sköraste glas just nu. Jag tackar gudarna för mina vänner, och för min alltid lika förstående rumskamrat. Svettdropparna rinner långsamt fram över min panna och i min nacke som ett halvhjärtat duggregn. Jag kanske borde nämnt att jag är förkyld, så den klibbiga känslan i kroppen har sällskap av snuva, hostattacker och yrsel. Kanske blir det ingen skola imorgon. Klockan har inga svar, och inte jag heller.

Allt jag vet är att orden börjat sina för stunden. Det känns inte bra, men det känns överkomligt. Jag lever, och jag gör mitt bästa, det känns som att allting kan rasa tio våningar till om jag inte passar mig. Det är inget mörker mer klor som rivs, det är bara en jävla massa blödande sår i mitt inre, och en seg, gnagande känsla i bröstet. Jag faller inte, inte längre. Jag är starkare och stabilare än vad vissa delar av mig vill tro. Men jag plågas tydligen fortfarande mellan varven. Inte så konstigt, efter allt som hänt, och knappast farligt, men inte fan är det kul.

Slut på ord nu, åtminstone för stunden. Slut ögonen, Johan, slappna av i dina darrande händer och vila. Imorgon är ännu inte här. Vi får se hur det går. Det löser sig, det brukar det göra.

Trötthet och mörker

Idag är jag inte glad överhuvudtaget. Det finns en stor, gyllene boll av lycka i mitt inre som håller mig uppe och igång, men jag är inte glad. Har fått höra så mycket hemska saker de senaste veckorna att hela min kropp skakar av nedstämdhet och förtvivlan. Jag ber om ursäkt om jag använder luddiga formuleringar, svamlar eller skriver underligt formulerade meningar, det är inte alls min avsikt. Är bara så jävla trött, och så fruktansvärt ledsen. Det är så illa att jag rentav hoppar över ord, tappar bort mig mitt i meningar och sitter med en gråtklump i kroppen som sträcker sig från botten av min mage, hela vägen upp i halsen. Varför? Tillåt mig att berätta:


Jag blir trött och ledsen av att höra om hur en grupp somaliska unga män i min hemkommun, som har fått allt ifrån lägenhet till kläder och mat ordnade med en gång de flyttat till bygden, har trakasserat en grupp med unga tonårsflickor så illa att de inte vågar gå till skolan längre. Jag blir ännu tröttare och ännu ledsnare av att höra hur samma grupp somalier vägrat gå två kilometer för att ta sig till sin kurs i Svenska för invandrare, och att alla som försöker samtala med dem och föra en dialog bara möts av svordomar och personangrepp.

I grund och botten är det är som en av mina barndomsvänner sade till mig när jag frågade vad jag skulle göra när jag blev som mest upprörd: "Walla, Johan, idioter är idioter, vad ska man göra? Skit i dem!" Han har helt rätt i en sak. Idioter är idioter, oavsett vart de kommer från. Snubben är för övrigt en helt underbar person, som från det jag var liten visade mig att bara för att man är utlänning och/eller muslim, så betyder inte det att man är kvinnoförtryckare, homofob, eller någon av alla de andra sakerna som de två grupperna ofta beskylls för. Han har gett mig så jävla mycket vänskap och kärlek genom åren, och satte för mig någonstans mallen för hur mycket man verkligen kan få ut av ett mångkulturellt Sverige. Han, och många andra runtomkring mig, bidrog till att jag aldrig någonsin med vilje kopplat ihop etnicitet med idioti, och att jag ständigt ifrågasätter mina egna åsikter och fördomar.

Det är därför jag blir så jävla illa berörd när olika typer av invandrare beter sig som jävla svin, och det är därför jag inte kan ta min polares råd och skita i dem. För hela grupperna, som med största säkerhet består av till största delen helt jävla underbara människor, får ta smällen för några få människors beteende. Det är tydligen jävligt populärt i media att måla upp kollektiva bilder så fort det handlar om negativa saker, men inte när det kommer till de positiva, som Soran Ismail påpekat tidigare idag. Det heter alltid "en man av invandrarbakgrund" när det kommer till rån eller stölder, men etniciteten försvinner så fort vi pratar om bra saker. Då är det bara namnet som gäller, inget annat. Från kollektiv till individ på ett jävla ögonblick.

Och idioterna får mer och mer uppmärksamhet i media, och gör mig ännu ledsnare.

Jag blir trött och ledsen av att höra om hur när en stor grupp invandrare anländer mer eller mindre oanmält till en större stad i Sverige och får lägenheter ordnade med en gång, så går de dagen efter och klagar högljutt hos berörda myndigheter eftersom de inte är nöjda med porslinet och sängkläderna i lägenheten. Ingen tacksamhet, bara klagomål. Idiotiska, skitsmå klagomål.

Jag blir trött och ledsen av att höra hur utländska medelålders män inte lyssnar på min kvinnliga släkting när hon försöker föreläsa för dem om hur det svenska byråkratisystemet fungerar, för deras egen skull. Hur de totalt ignorerar hennes vädjan om att de skall sluta prata i mobiltelefonerna och lyssna på vad hon försöker lära dem.

Jag vet av personliga erfarenheter att de flesta som invandrar hit, vare sig de är flyktingar eller ej, gör allt vad de kan för att komma in i och bli accepterade av det svenska samhället. Att de är härliga, underbara människor. Men de syns inte, jag hör inte deras röster, för media vill inte lyfta fram dem. Istället tvingas de stå ut med alla möjliga typer av fördomar och rasism. Det är fel, så jävla fel, och det gör mig fysiskt illamående.

Och det är fan inte bättre "på hemmaplan". Vill man ha bevis för att etnicitet är totalt jävla ovidkommande, så är det bara att titta hur vissa " infödda svenskar" beter sig, de är lika illa de.

Jag blir trött och ledsen av att höra hur en tolerant och förstående man som jobbat som lärare i massor av år tvingas säga upp sig eftersom en elev anmält honom för misshandel, när allt han gjort är att greppa eleven bestämt, men inte hårt, i armen och tala om att han inte vill bli behandlad som skit, efter att eleven i fråga bland annat vägrat lyssna på vad han säger vid i stort sett varenda lektion, bokstavligt talat spottat honom rakt i ansiktet och kastat verktyg mot hans huvud.

 Jag blir trött och ledsen av att höra äldre svenska människor prata om "de jävla bögarna" och "de förbannade invandrarna". Vissas tolerans är verkligen lika med noll, och inte fan är de intresserade av en dialog, eller av vetenskapliga artiklar. De vill sitta i sin lilla bubbla och grotta ned sig.

Jag blir trött och ledsen av hur svenska män går ut på fyllan och kallar kvinnor för hora och slampa, bara för att de har på sig "utmanande kläder". Jag blir trött av gamla svenska tanter som blänger på människor jag älskar eftersom de har på sig "konstiga kläder", eller "hemska sminkningar" Kan inte folk få ha på sig vad fan de vill, utan att behöva riskera personangrepp eller sneda blickar?

Samma sak med tatueringar och piercings. Jag blir så jävla trött av att höra chefer muttra om ungdomar som "har skrotupplag i ansiktet" eller "är målade över hela jävla armarna". VAD. SPELAR. DET. FÖR. ROLL?
Ingen. Ingen alls. Men folk är så jävla trångsynta.

Jag blir trött och ledsen av att höra hur en ung svensk pojke hånar sin mamma varenda gång hon försöker säga något eftersom hon har en grov brytning när hon pratar svenska, och jag blir trött och ledsen av att veta att när en äldre man säger till honom på skarpen och ber honom att respektera sin mor, så vet den äldre mannen att han kommer vara hatad av den unge pojken under lång tid. Bara för att han försökte få honom att fatta att man skall behandla människor, och i synnerhet sin familj, med respekt.

Jag blir ledsen och trött av att höra manliga bekanta sitta och prata om hur kvinnor skall se ut och bete sig, vad de får och inte får göra om de skall vara attraktiva, som att det fanns någon jävla regelbok. Men det är tydligen viktigt att de inte beter sig hur som helst. Minst av allt skall man höra dem bajsa, och inte fan får de fisa på allmän plats. Hur fan skulle DET vara? ...jag vill dunka huvudet i skrivbordet och gråta.

Just idag blir jag på ett mer personligt plan till och med ledsen och trött av att höra: "Jävla CP!", "Helt jävla CP-stört!" och olika varianter av det användas som svordomar och uttryck för att visa att någonting är knasigt, jobbigt eller idiotiskt. Det är en nervskada, inget annat. Jag är inte dum i huvudet, inte överhuvudtaget. Jag vet att ni inte menar det, vänner. Jag vet. Be inte om ursäkt. Men idag svider det. Idag svider allt.

Jag anser mig vara en jävligt tolerant och stark människa som har en stor tilltro till mänskligheten, men just nu känns det som jag blivit indragen i ett svart hål där allt jag ser är egoism, bristande empati och hat. Fördomar. Glåpord. Ovilja att lyssna. Fanatism. Trångsynthet. Idioter. Idioter överallt. Det finns många, många fler exempel i mitt huvud, men det räcker nu, annars kommer jag aldrig kunna sluta skriva.

Jag önskar vi kunde utrota rasismen och trångsyntheten helt och hållet. Jag vill inte behöva läsa om Sverigedemokrater som går på stan och viftar med järnrör. Jag vill inte behöva läsa om homosexuella eller bisexuella som trakasserats på sin arbetsplats. Om människor som blivit våldtagna på grund av "utmanande klädsel", eller nekats jobb på grund av val av klädstil. Om högt uppsatta politiker och chefer som tar ut bonusar medan deras anställda blir arbetslösa Alltihop är så jävla fel, och så jävla skevt. Jag mår så sjukt illa just nu, hela kroppen skakar.

Jag orkar inte skriva mer nu, hittar inga fler ord. Jag skall gå och gömma mig under täcket, dold bakom en stor hög med tvätt som jag borde plocka in i garderoben, men jag orkar inte. Jag har ingen energi. Jag har bara tårar. Tårar och mörker. Imorgon orkar jag fortsätta kampen, men inte ikväll. Ikväll är jag trasig