Varför jag gör det här!

Teet har kallnat, och jag debatterar huruvida det är värt att göra nytt. Med största sannolikhet är det det, trots allt pratar vi om TE - mitt livs vatten, det som håller min galenskap rinnande och mitt huvud ovanför vattenytan. Men tillåt mig först att pränta ned orden som surrar i mitt huvud, och dela med mig av min glädje. För även om det är tungt just nu, så bär jag massor inom mig som skiner så starkt att jag känner mig som en trimmad glödlampa. En kontrast, om ni så vill, till mitt andra inlägg. Den bättre sidan av myntet jag kallar min tillvaro och min utbildning. Inte allt, men en stor del av den, åtminstone.

Varför gör jag det här? För att jag tycker om att vandra i gränslandet mellan psykologi, sociologi och socialpsykologi. För att jag tror på att det är där, någonstans, i den stora mixen av all mänsklig interaktion, som det finns som mest sanning, som mest glädje, och som mest inspiration.

För att när jag var arton gick jag till min skolkurator och grät. Jag grät floder, för jag förstod mig inte på mig själv eller samhället jag levde i. Jag har alltid varit bra på att se samband och sammanhang, och just då såg jag bara ett enda gytter av mörka trådar. Allting verkade så fruktansvärt jävla meningslöst, och hade så gjort i flera år. Och hon hjälpte mig. Hon fick rätsida på min hjärna och fick mig att vilja fortsätta existera, fortsätta söka, och jag ville kunna erbjuda andra den känslan. Dela med mig av den. Sprida glädjen jag kände inombords.

Jag gör det här för att jag vill lära mig mer om samhället, om människor och hur de fungerar. Få nya erfarenheter och insikter. Jag är inte klar än, men med tanke på hur fruktansvärt mycket jag lärt mig hittills, och hur mycket av det som jag sedan tidigare visste som har blivit bekräftat och cementerat i mitt inre så känns det som att den delen är bekräftad med råge.

Jag gör det för att det finns så fruktansvärt många människor som är så mycket mer än vad samhället låter dem vara i nuläget - sjukskrivna, deprimerade, handikappade, fattiga, gamla...listan fortsätter; take your pick - och de förtjänar att inte bli bortglömda eller åtsidosatta.

Vart kommer egentligen den förbannade bitterheten ifrån, som sipprar in i oss under föreläsningar och seminarium och får oss att tvivla på om det vi läser verkligen är vettigt? Vem bär ansvaret för att så många av oss verkar bli så cyniska och bittra att de helt tappar sig själva längs vägen?

VAKNA, MÄNNISKOR! Vi lär oss så fruktansvärt mycket som skulle kunna vara grunden till precis vad fan som helst. Psykologi - check. Sociologi - check. Statskunskap - check. Handikappsvetenskap - check. Juridik - check. Bemötande - check. Ser ni någonting negativt på den listan? För det gör verkligen inte jag.

Men någonstans längs vägen verkar det försvinna. Vi glömmer ofta bort att socialt arbete är så fruktansvärt mycket mer än bara välfärdsarbete i statlig regim. Varför? Troligtvis för att de mer eller mindre omedvetet trycker ned sin propaganda och sina färdiga yrkesval i halsen på oss. "Bli handläggare, bli socialsekreterare, bli enhetschef." Anpassa dig till den givna mallen. In i boxen och se glad ut. Det är så det fungerar.

Tillåt mig att inte hålla med. I dagens samhälle pratas det mer än någonsin om att man måste tänka utanför ramarna. Nytänkande och entreprenörsskap lyfts fram och hejjas på av allt ifrån arbetsförmedlare till glada föreläsare på temadagar och events av alla möjliga slag. Varför enda in i helvete skulle det inte gälla oss? En hög av människor som har insikt i en fruktansvärd mängd av samhällets funktioner, både nationellt och globalt. Varför skulle vi INTE kunna bidra på nya sätt, bryta nya marker och vara innovativa?

Jag säger inte att vi är några superhjältar vars kunskaper bör värdesättas över någon annans, men jag vill hävda att vår kompetens är fruktansvärt mycket mer användbar och flexibel än vad vi tror. Det har aldrig varit lätt att gå utanför förväntningarna, det är otryggt och läskigt. Men i slutändan är den enda som sätter upp hinder för din existens bara du själv.

Under ett personalmöte tillsammans med beteendevetare av olika slag som jag deltog i en gång lyftes den aspekten upp, och en äldre kvinna sade till mig att: "Det är bra att du kommer och påminner oss om att vi kan göra mer än vad vi tror, Johan. Sorgligt nog tenderar vi att glömma bort det med tiden och bli alldeles för insnöade."

Jag vill aldrig någonsin i helvete låta mig själv hamna där. Aldrig.

Jag gör det här för att det finns så mycket i samhället som är skevt, och även om den är hemsk ibland så tror jag på mänskligheten, och jag vill påverka. Hjälpa. Stärka. Jag har ingen aning om vad som händer efter examen, men jag vill göra någonting positivt för människor runtomkring mig. Och ifrågasätter någon träig jävel mina meriter så vill jag kunna trycka upp mitt examensbevis i ansiktet på vederbörande. BAM! Take that, bitch - jag vet vad jag pysslar med!

Jag vet inte vilket uttryck mina ambitioner kommer ta sig, men en sak vet jag säkert. Ingen skall få stänga in mig bakom ett skrivbord resten av livet. Det lovar jag.

Varför gör jag det här?

Jag sätter mig vid datorn, blundar en stund och försöker få stressen och de vaga ångestkänslorna i min mage att sjunka undan. Andas sakta och känner hur det går lättare och lättare, hur knivarna i mitt inre blir till nålar, som blir till häftstift, som blir till löst fastsatta klamrar som försiktigt trillar bort.

Kvar finns bara den svidande känslan som dröjer sig kvar men minskar i takt med att såren avlägsnar sig och gör plats för ärren. Från början till slut är det en kort process, jag vill inte kalla det en "attack" eller något annat dramatiskt. Kalla det en efterdyning, ett eko. Jag låter händerna röra sig över tangentbordet och öppnar upp dammarna i mitt huvud.

Det här är det första inlägget i en serie av två. Tanken är att fylla det första med mina tvivel, och det andra med min beslutsamhet. Det ena med mörker, det andra med ljus.


Varför gör jag det här? Den frågan har jag ställt mig så många gånger. Ensam i mitt rum under mörka nätter utan sömn. Tillsammans med andra som tvivlar, över en kopp te eller en cider. "Vad gör du HÄR, Johan? På socionomlinjen?" Ibland har jag inte en jävla aning. Varför läser jag den här skiten för, när jag hade kunnat plugga kreativt skrivande på någon mysig folkhögskola, eller juridik, psykologi eller något annat där den ekonomiska lukrativiteten är ett faktum istället för en relativ omöjlighet?

Varför gör jag det här? Varför fyller jag mina dagar med att lära mig om andra människors problem? Jag vet inte hur många dagar jag kommit hem och känt mig så överväldigad av vad vi lärt oss att jag varit nära att börja gråta. Tragiska livsöden som vi tvingats syna i sömmarna oavsett hur det får oss att må. Lärdom om hur man förvandlar människor till papper, och poängteranden om hur omöjligt det är att egentligen åstadkomma något eftersom människor är dumma i huvudet.

Och allt vi har att se fram emot är ett jävla skrivbordsjobb med usla arbetsförhållanden och pissig lön, och som grädde på moset kommer vi bli bittra och cyniska. Ge upp vårt "ungdomliga engagemang", sluta umgås med våra vänner på samma sätt som vi brukade, bli stämplade som "jävla soctanter" (socgubbe i mitt fall) och tappa allt hopp om att i slutändan vara en positiv närvaro. Offra allt och få så lite tillbaka att det knappt märks i slutändan.

"Ni skall inte tro att ni kan rädda världen".

Ständigt beskådar vi lärdomar som visar vilka jävla svin människor är, och hur lite de egentligen bryr sig om någon annan. Hur de är obehagligt kreativa i sin brutalitet, hur de vägrar släppa taget om sin egoism och hur de kan vända sig mot varandra av skitanledningar. Akademisk torrhet som tar upp allt från misshandel till fattigdom, självmord och apati. Sammanfattningar, prognoser, analyser, siffror. Obehagliga, vidriga siffror som målar upp en statistik som är så svart att jag knappt klarar av att äta en jävla smörgås på grund av att den får mig att må fysiskt illa.

Så mycket tragiska insikter att hela jag skakar i grunden, och allt jag ser är hur hela samhället är en enda stor, svart sörja av utnyttjande, idioti och ignorans som drar ned mig och gör mig till en skugga av den jag egentligen är.

Med darrande händer

"Skriv, Johan." Uppmaningen vällde fram i mitt inre helt utan förvarning när jag under ännu en natt av grådassig och smärtsam sömnlöshet låg och läste en nyinköpt bok i ett försök att få min hjärna att släppa taget. Det var ingen trevlig uppmaning, född ur plötslig inspiration och glädje. Det var en hård uppmaning, född ur vanmsakt, frustration och vad jag misstänker kan ha varit ren och skär panikångest. En instinktiv reflex mer än ett behov. "Skriv, eller kvävs. Ditt val."

 Så...Jag skriver. Fingrarna rör sig försiktigt över tangenterna, som osäkra ben på väg över en isbelagd gata i början av Januari. En del av mig vill skylla mina staplpande fingrar på mitt nya tangentbord, och visst, det ligger en hel del i det. Men faktum är att det finns en annan, djupare orsak till att det går trögt att hitta rytmen i stavelserna. Det har känts...jobbigt att skriva under en lång tid. Exakt vad det beror på kan jag spekulera i tills det börjar växa mossa på mig, men den absurda mängden akademiska förväntningar, det oönskade och på alla sätt psykologiskt tärande uppbrottet med mitt ex och en allmän känsla av att inte ha någon jävla aning om vart fan jag är på väg är utan tvekan alla bidragande orsaker.

Jag känner mig som en 54-årig alkoholiserad pianist som sätter sig vid pianot efter tolv års frånvaro. Han vill spela på tangenterna, men samtidigt kämpar han hela tiden mot impulsen att kräkas över dem och smälla igen locket i ännu ett misslyckat försök. Han är inte säker på varför. Kanske är det för att han inte tillåter sig själv att njuta av musiken längre på grund av hur hans övriga liv spolats ned i avloppet de senaste tio åren. Någon sorts personlig botgöring. Det skulle nog inte förvåna vare sig mig eller honom, det är ett vanligt förekommande fenomen. Men den slutsatsen klingar falskt för mig. Han får vara ensam med det problemet, vi är inte lika, han och jag. Allt jag kan göra är att rycka på axlaena åt hans sargade, imaginära existens och inse att bara för att färgen är rätt betyder det inte att mallen passar. En suck, en skakning på huvudet för att markera för mig själv att jag har vettigare saker för mig än en ändlös spekulation utan mål, och  fingrarna fortsätter hamra.

Jag har kanske helt enkelt inte haft lust. Eller inte kunnat. Det är en förklaring så god som någon, och den träffar betydligt närmare målet än många andra.

Klumpen i mitt inre är fortfarande kvar, som en svart, formlös gegga som gnider sig mot mina inälvor och begär något av mig, utan att säga vad det är. En textrad? En emotionell respons som krossar den ordentligt? Jag har ingen som helst aning, men tangenternas hamrande gör mina hjärtslag lugnare, får mina andetag att rulla lättare genom kroppen.

Jag sitter uppkrupen i min säng, iförd min sedvanliga semi-pyjamas som jag klär mig i när det är för kallt för att somna bekvämt i bara underklädena, dvs mysbyxor och en alldeles för stor t-shirt. Mitt nya tangentbord är kopplat via USB till min smidiga och förvånansvärt tystlåtna lilla laptop. Den andra laptopen står på skrivbordet och tittar stoiskt ut över rummet. Den har tjänat mig väl, men jag behöver kuddar och mjuka lakan inatt, inte en skrivbordsstol.

Jag känner mig som ett skrämt djur som tagit sin tillflykt in i en alltför gles skogsdunge. Den är förmodligen säker från rovdjuren nu, men deras silhuetter glider förbi, och deras andetag hörs fortfarande. Den digitala klockan stirrar förebrående på mig. Både den och jag vet att jag borde sova nu, men jag kan inte. Jag är översköljd av den här underliga, obekväma känslan, och innan orden slutat flöda kommer jag inte kunna få en blund.

En bit bort står en ljusstake som jag fick i födelsedagspresent och stabiliserar vant ett rött strarinljus, också det en present. Sedan knappt en vecka tillbaka är jag ännu ett år äldre, och jag kan ärligt inte svara på hur det känns. Det är troligtvis för att det hänt så sjukt mycket de senaste två-tre åren att det är lättare att klumpa ihop dem än försöka se dem som separata delar.

"Bra, bra, fortsätt så." En betryggande röst från mitt inre. Inte samma som pressade ned uppmaningen i luftstrupen på mig med järnhand, en mjuikare, vänligare ton. Det är något familjärt över den, och klumpen i mig löses upp om än ack så lite.

Jag vet inte vad jag skall skriva, men det spelar kanske ingen roll. Jag trodde aldrig att jag skulle få sådana här stora problem med att somna igen, det kändes som någonting jag förpassat till det förflutna. Flashbacks från högstadiet och gymnasiet bara rasar över mig som en lavin av kognitiv och emotionell resonans. En gammal rutin som nu tjänar ett för mig ännu okänt syfte. Fair enough.

Sömn, var det. Jag har lockat på den med hjälp av naturläkemedl, men den håller sig på avstånd, som en avvaktande samarit vid ett krogslagsmål som inte kan svara på om det är rätt tillfälle att ingripa eller inte. Skall han vänta en stund till, eller riskera att göra sig själv till åtlöje? För min del får den gärna kliva in närhelst den känner för det, killen som grabbat tag i mig stinker av billig öl och illaluktande tobak.

Johan, Johan, Johan...sargad, vilsen och rastlös när han borde vara samlad, målmedveten och fokuserad. Trots allt står en enorm akademisk prövning och hägrar närmare än vad han tror.

Men jag skiter i vilket just nu. Tankarna samlas i en boll. Bra och dåliga. Underbara och vedervärdiga. Fantastiska och fruktansvärda. Tårarna vill tränga fram, samtidigt som de vet att de kanske inte behövs.. Det är så trångt, så trångt i mitt huvud, och alla yttringar av olika slag springer runtom varandra likt stressade skådespelare som upptäckt att de har en halvtimme mindre tid än de trott innan det är dags för premiären, och någon har precis viskat något olycksbådande om "fel manuskript, fel manuskript!" i deras ögon.

Det är så sjukt svårt att förklara, alltihop. Hur jag mår. Jag känner mig fri och instängd på samma gång. Som att någon sparkat mig i skrevet men samtidigt gett mig en helt fantastisk present. Jag har en kniv i hjärtat, bilden av en surmulen magister och akademisk ångest hängande över mig och en flyktkänsla i fötterna.

"Fly! Flyyy!!!!" Vart? Varför? Hur? När? Vilsenheten hägrar, rovdjurens steg är så nära, så nära. Men...jag trivs i Kalmar, även om stora delar av min tillvaro känns gjord av det sköraste glas just nu. Jag tackar gudarna för mina vänner, och för min alltid lika förstående rumskamrat. Svettdropparna rinner långsamt fram över min panna och i min nacke som ett halvhjärtat duggregn. Jag kanske borde nämnt att jag är förkyld, så den klibbiga känslan i kroppen har sällskap av snuva, hostattacker och yrsel. Kanske blir det ingen skola imorgon. Klockan har inga svar, och inte jag heller.

Allt jag vet är att orden börjat sina för stunden. Det känns inte bra, men det känns överkomligt. Jag lever, och jag gör mitt bästa, det känns som att allting kan rasa tio våningar till om jag inte passar mig. Det är inget mörker mer klor som rivs, det är bara en jävla massa blödande sår i mitt inre, och en seg, gnagande känsla i bröstet. Jag faller inte, inte längre. Jag är starkare och stabilare än vad vissa delar av mig vill tro. Men jag plågas tydligen fortfarande mellan varven. Inte så konstigt, efter allt som hänt, och knappast farligt, men inte fan är det kul.

Slut på ord nu, åtminstone för stunden. Slut ögonen, Johan, slappna av i dina darrande händer och vila. Imorgon är ännu inte här. Vi får se hur det går. Det löser sig, det brukar det göra.

Trötthet och mörker

Idag är jag inte glad överhuvudtaget. Det finns en stor, gyllene boll av lycka i mitt inre som håller mig uppe och igång, men jag är inte glad. Har fått höra så mycket hemska saker de senaste veckorna att hela min kropp skakar av nedstämdhet och förtvivlan. Jag ber om ursäkt om jag använder luddiga formuleringar, svamlar eller skriver underligt formulerade meningar, det är inte alls min avsikt. Är bara så jävla trött, och så fruktansvärt ledsen. Det är så illa att jag rentav hoppar över ord, tappar bort mig mitt i meningar och sitter med en gråtklump i kroppen som sträcker sig från botten av min mage, hela vägen upp i halsen. Varför? Tillåt mig att berätta:


Jag blir trött och ledsen av att höra om hur en grupp somaliska unga män i min hemkommun, som har fått allt ifrån lägenhet till kläder och mat ordnade med en gång de flyttat till bygden, har trakasserat en grupp med unga tonårsflickor så illa att de inte vågar gå till skolan längre. Jag blir ännu tröttare och ännu ledsnare av att höra hur samma grupp somalier vägrat gå två kilometer för att ta sig till sin kurs i Svenska för invandrare, och att alla som försöker samtala med dem och föra en dialog bara möts av svordomar och personangrepp.

I grund och botten är det är som en av mina barndomsvänner sade till mig när jag frågade vad jag skulle göra när jag blev som mest upprörd: "Walla, Johan, idioter är idioter, vad ska man göra? Skit i dem!" Han har helt rätt i en sak. Idioter är idioter, oavsett vart de kommer från. Snubben är för övrigt en helt underbar person, som från det jag var liten visade mig att bara för att man är utlänning och/eller muslim, så betyder inte det att man är kvinnoförtryckare, homofob, eller någon av alla de andra sakerna som de två grupperna ofta beskylls för. Han har gett mig så jävla mycket vänskap och kärlek genom åren, och satte för mig någonstans mallen för hur mycket man verkligen kan få ut av ett mångkulturellt Sverige. Han, och många andra runtomkring mig, bidrog till att jag aldrig någonsin med vilje kopplat ihop etnicitet med idioti, och att jag ständigt ifrågasätter mina egna åsikter och fördomar.

Det är därför jag blir så jävla illa berörd när olika typer av invandrare beter sig som jävla svin, och det är därför jag inte kan ta min polares råd och skita i dem. För hela grupperna, som med största säkerhet består av till största delen helt jävla underbara människor, får ta smällen för några få människors beteende. Det är tydligen jävligt populärt i media att måla upp kollektiva bilder så fort det handlar om negativa saker, men inte när det kommer till de positiva, som Soran Ismail påpekat tidigare idag. Det heter alltid "en man av invandrarbakgrund" när det kommer till rån eller stölder, men etniciteten försvinner så fort vi pratar om bra saker. Då är det bara namnet som gäller, inget annat. Från kollektiv till individ på ett jävla ögonblick.

Och idioterna får mer och mer uppmärksamhet i media, och gör mig ännu ledsnare.

Jag blir trött och ledsen av att höra om hur när en stor grupp invandrare anländer mer eller mindre oanmält till en större stad i Sverige och får lägenheter ordnade med en gång, så går de dagen efter och klagar högljutt hos berörda myndigheter eftersom de inte är nöjda med porslinet och sängkläderna i lägenheten. Ingen tacksamhet, bara klagomål. Idiotiska, skitsmå klagomål.

Jag blir trött och ledsen av att höra hur utländska medelålders män inte lyssnar på min kvinnliga släkting när hon försöker föreläsa för dem om hur det svenska byråkratisystemet fungerar, för deras egen skull. Hur de totalt ignorerar hennes vädjan om att de skall sluta prata i mobiltelefonerna och lyssna på vad hon försöker lära dem.

Jag vet av personliga erfarenheter att de flesta som invandrar hit, vare sig de är flyktingar eller ej, gör allt vad de kan för att komma in i och bli accepterade av det svenska samhället. Att de är härliga, underbara människor. Men de syns inte, jag hör inte deras röster, för media vill inte lyfta fram dem. Istället tvingas de stå ut med alla möjliga typer av fördomar och rasism. Det är fel, så jävla fel, och det gör mig fysiskt illamående.

Och det är fan inte bättre "på hemmaplan". Vill man ha bevis för att etnicitet är totalt jävla ovidkommande, så är det bara att titta hur vissa " infödda svenskar" beter sig, de är lika illa de.

Jag blir trött och ledsen av att höra hur en tolerant och förstående man som jobbat som lärare i massor av år tvingas säga upp sig eftersom en elev anmält honom för misshandel, när allt han gjort är att greppa eleven bestämt, men inte hårt, i armen och tala om att han inte vill bli behandlad som skit, efter att eleven i fråga bland annat vägrat lyssna på vad han säger vid i stort sett varenda lektion, bokstavligt talat spottat honom rakt i ansiktet och kastat verktyg mot hans huvud.

 Jag blir trött och ledsen av att höra äldre svenska människor prata om "de jävla bögarna" och "de förbannade invandrarna". Vissas tolerans är verkligen lika med noll, och inte fan är de intresserade av en dialog, eller av vetenskapliga artiklar. De vill sitta i sin lilla bubbla och grotta ned sig.

Jag blir trött och ledsen av hur svenska män går ut på fyllan och kallar kvinnor för hora och slampa, bara för att de har på sig "utmanande kläder". Jag blir trött av gamla svenska tanter som blänger på människor jag älskar eftersom de har på sig "konstiga kläder", eller "hemska sminkningar" Kan inte folk få ha på sig vad fan de vill, utan att behöva riskera personangrepp eller sneda blickar?

Samma sak med tatueringar och piercings. Jag blir så jävla trött av att höra chefer muttra om ungdomar som "har skrotupplag i ansiktet" eller "är målade över hela jävla armarna". VAD. SPELAR. DET. FÖR. ROLL?
Ingen. Ingen alls. Men folk är så jävla trångsynta.

Jag blir trött och ledsen av att höra hur en ung svensk pojke hånar sin mamma varenda gång hon försöker säga något eftersom hon har en grov brytning när hon pratar svenska, och jag blir trött och ledsen av att veta att när en äldre man säger till honom på skarpen och ber honom att respektera sin mor, så vet den äldre mannen att han kommer vara hatad av den unge pojken under lång tid. Bara för att han försökte få honom att fatta att man skall behandla människor, och i synnerhet sin familj, med respekt.

Jag blir ledsen och trött av att höra manliga bekanta sitta och prata om hur kvinnor skall se ut och bete sig, vad de får och inte får göra om de skall vara attraktiva, som att det fanns någon jävla regelbok. Men det är tydligen viktigt att de inte beter sig hur som helst. Minst av allt skall man höra dem bajsa, och inte fan får de fisa på allmän plats. Hur fan skulle DET vara? ...jag vill dunka huvudet i skrivbordet och gråta.

Just idag blir jag på ett mer personligt plan till och med ledsen och trött av att höra: "Jävla CP!", "Helt jävla CP-stört!" och olika varianter av det användas som svordomar och uttryck för att visa att någonting är knasigt, jobbigt eller idiotiskt. Det är en nervskada, inget annat. Jag är inte dum i huvudet, inte överhuvudtaget. Jag vet att ni inte menar det, vänner. Jag vet. Be inte om ursäkt. Men idag svider det. Idag svider allt.

Jag anser mig vara en jävligt tolerant och stark människa som har en stor tilltro till mänskligheten, men just nu känns det som jag blivit indragen i ett svart hål där allt jag ser är egoism, bristande empati och hat. Fördomar. Glåpord. Ovilja att lyssna. Fanatism. Trångsynthet. Idioter. Idioter överallt. Det finns många, många fler exempel i mitt huvud, men det räcker nu, annars kommer jag aldrig kunna sluta skriva.

Jag önskar vi kunde utrota rasismen och trångsyntheten helt och hållet. Jag vill inte behöva läsa om Sverigedemokrater som går på stan och viftar med järnrör. Jag vill inte behöva läsa om homosexuella eller bisexuella som trakasserats på sin arbetsplats. Om människor som blivit våldtagna på grund av "utmanande klädsel", eller nekats jobb på grund av val av klädstil. Om högt uppsatta politiker och chefer som tar ut bonusar medan deras anställda blir arbetslösa Alltihop är så jävla fel, och så jävla skevt. Jag mår så sjukt illa just nu, hela kroppen skakar.

Jag orkar inte skriva mer nu, hittar inga fler ord. Jag skall gå och gömma mig under täcket, dold bakom en stor hög med tvätt som jag borde plocka in i garderoben, men jag orkar inte. Jag har ingen energi. Jag har bara tårar. Tårar och mörker. Imorgon orkar jag fortsätta kampen, men inte ikväll. Ikväll är jag trasig

Moralpanik och överdrivenhet

Hej, hej. Ja, jag vet, det var en evighet sedan jag skrev något, och ja, jag vet, jag tog bort samtliga av mina blogginlägg. Varför? För att jag inte såg någon vits med att spara dem. Jag lär blogga betydligt mer framöver om saker och ting klaffar som jag hoppas, så var inte oroliga om ni faktiskt tyckte att det var kul att läsa vad som rör sig i huvudet på mig. Det kommer mer, och det kommer förhoppningsvis vara både bättre och roligare.

Och jag har sjukt mycket att skriva om nu. Seriöst, en hel hög med saker. Räkna inte med att jag kommer ha regelbundna uppdateringar eller något i den stilen, för här skriver jag bara när jag känner för det, men... Massa saker. Jag lovar. Jag har spenderat en dryg vecka i ensamhet bara för att kunna vara kapabel att smälta alla intryck och tankar denna sommaren gett mig, och den är inte slut ännu.

Men innan jag börjar berätta om allt det där så finns det någonting jag måste få ur mig. Det är ingenting jobbigt eller obehagligt (inte egentligen), men jag antar att det skulle kunna ses som min högst frispråkiga version av ett debattinlägg rörande ett visst samhälleligt fenomen. Det gäller professionalism, och i viss mån även utbildning i största allmänhet.

Vart skall jag börja? Jag antar att det är lättast om jag utgår från mig själv och bygger på därifrån, lite som man alltid utgick från en stabil punkt i det totalt bortglömda dator-/tv-spelet "Lemmings" för att se till att de små grönhåriga jävlarna inte dog utan anledning. ...ni har ingen aning om vad jag pratar om, det hör jag redan. Bra, skit samma, det var en ytterst långsökt metafor, men den gjorde MIG glad. MIG.

För er som inte vet så läser jag socialt arbete på universitetet i Kalmar sedan två år tillbaka. Det finns MYCKET att säga om den saken, jag skulle kunna skriva ned mina åsikter om så väl lärare, kurser, litteratur och allmän organisering, men... inte nu. Det skulle med största sannolikhet leda till att jag går lös på valda delar av personalen med en eldkastare vid en olämplig tidpunkt, och det är det ingen som vill.

Som man fattar från första stund om man har någonting innanför pannbenet så är socialt arbete ett ämne som är både enkelt och svårt på samma gång, med tanke på vad man jobbar med. Definitionen är dock simpel nog; "Jo, jag lär mig om hur man skall hjälpa folk som har det jobbigt, och sådana saker, typ, liksom." I mina ögon är det även simpelt att definiera vad som krävs för att man skall kunna jobba med det -  det kräver att man har ett visst mått av självinsikt och är kapabel att empatisera med och respektera andra människor. Svårare än så är det egentligen inte.

Men akademiker...detta släkte av personer, dessa... nödvändiga men ofta totalt astråkiga och insnöade individer, de vill definiera kraven som ställs på oss mycket hårdare än så, de vill att vi skall vara Medvetna om vad vi kommer Stå Inför när vi kommer Ut i Verkligheten. Och vi påminns om detta konstant. I böcker, via föreläsningar och till och med i fina små gruppsamtal.

"Ja...tänk noga nu, det är Viktigt att vara Professionell! Viktigt som fan! Lyssna och lär!"

Här kommer dock det som fick mig att sätta mig ned mitt i natten för att rensa skallen: många som jag pratat om socialt arbete med har muttrat något surt om "jävla sockärringar" och "opersonligt bemötande" vare sig de själva tagit del av tjänsterna som socialen erbjuder eller om de känner folk som gjort det och fört upplevelserna vidare. Det är knappast en slump att så många människor höjer samma klagomål oberoende av varandra. Så...vart ligger felet?

Det här är kanske bara MIN känsla, och om jag är ensam om detta så får ni väl skaka på huvudet åt mig, men... Jag känner att en viss skuld ligger i utbildningen. Visst, det är säkerligen oftast så att många av de dåliga arbetarna helt enkelt har fel arbete till att börja med, men...

Det sätts för mycket fokus på professionalismen, alldeles för mycket. Varför? VARFÖR skall vi drillas om och om och om igen om hur Viktigt det är med Respekt och Empati, varför skall vi få det inkört så hårt i skallen att det inte ens är angenämt längre? Är det för att de tror att om de INTE bankar in det tills vi blöder så kommer vi vara totalt okapabla att möta andra människor? Hoppas de att vi skall tappa oss själva någonstans längs vägen och bli Socialarbetare nummer xxxx till sådan grad att vi drömmer om Socialtjänstlagen och rabblar om sekretess och integritet vid matbordet som att det vore vårt livsmantra?

Ibland tror jag fan det. Och det är det som är felet. Tro fan att Ingrid, 46 (Ingrid är totalt fiktiv, så om jag låter lite hård behöver ni inte oroa er; hon har tre jävligt framgångsrika fiktiva barn och en grym fiktiv strandvilla i Rio, utrustad med en fiktiv vinkällare av rang och en fiktiv jacuzzi som kan dämpa stinget från mina ord utan problem.) kan verka tråkig, opersonlig och byråkratisk där hon sitter bakom sitt skrivbord och pratar med Erik, 22 om hans dataspelsberoende. Hon har fått lära sig att man skall vara JÄVLIGT FÖRSIKTIG när man jobbar, för man vill inte TRAMPA NÅGON PÅ TÅRNA! Det är Förbjudet. Stort F, där. Borde nog vara understruket och blinkande också, så viktigt är det att komma ihåg. Inger lär vara så jävla indoktrinerad och skraj för att verka otrevlig att hon inte har något annat val än att ha det bemötandet.

Det är SJÄLVKLART att man skall behandla folk man möter med respekt. Det gör jag alltid, även i vardagslivet. Det är SJÄLVKLART att man inte skall vara otrevlig. Vi VET. Merparten av folket som läser den här utbildningen har tröstat och hjälpt folk massvis av gånger under hela sin uppväxt. Vi är inte experter, men vi är inte dumma i huvudet, heller.

Det talas en del om att man måste tänka på hur man använder sociala medier som arbetare i det offentliga. Inte skriva något dumt på Facebook, inte lägga upp olämpliga bilder, inte vara OPROFESSIONELL.

Låt oss ta ett exempel som jag konstruerar på stående fot: "Ja, men hur ser det ut egentligen, om du jobbar med alkoholmissbrukare, och sedan ligger det en bild uppe på Facebook där du ligger däckad under bordet på någon krog? Vad skickar det för signaler?"

Öhm, tja...jag antar att det ser ganska jävla underhållande ut, och det skickar väl signalerna att jag kanske hade lite dålig koll på mitt alkoholintag den kvällen? Det är inte som att jag är alkoholist för det.

"Jo, men det är kanske inte så bra, du vet..."

Snälla, snälla nån... det är samma jävla moralpanik som råder överallt i det här landet. Och folk är helt jävla utled på den, så...det kanske är en bra sak att inte vara så bajsnödigt noga med hur man framställs?

Jag är komiker, inte utövandes i särskilt stor skala eller så ännu, men...det är något jag ÄR, och det har jag alltid varit. Jag skämtar om i stort sett allting och har gjort det så länge jag kan minnas.

Men bara för att jag skämtar om alkoholister ibland betyder inte det att jag förringar hur allvarligt ämnet är. Bara för att jag skämtar om dialekter hos invandrare betyder inte det att jag är rasist. Bara för att jag skämtar om handikapp så betyder inte det att jag ser ned på handikappade. Jag har vänner som brottats med alla möjliga typer av missbruk genom åren, jag har själv diagnosen CP och ett grovt synfel, och många av mina nära vänner är av utländsk härkomst.

Och vet ni vad merparten av dem sagt till mig? "Det är så lätt att prata med dig, Johan, för du är dig själv."

Jag hade inte tänkt sitta mitt emot Frans, 26, långtidsmissbrukare, och dra osmakliga skämt om heroinister. Jag hade inte tänkt att skämta om fyllon med Elin, 36 som vädjar om att inte förlora sitt barn på grund av sitt drickande. Jag har heller inga planer på att skriva ned pinsamma detaljer om dem och sedan hänga ut dem på någon Stand-Up scen i Motala eller skratta åt dem över ett Youtube-klipp som jag producerat.

Jag hade, kort sagt, inte tänkt vara en skitstövel.

Jag använder humor i mitt vardagsliv för att kunna hantera verkligheten, få folk att tänka och att må bra. End of story. Humor är för övrigt ett av de absolut kraftfullaste verktyg som existerar för att få fram ett budskap och aktivera folks hjärnor. Tror ni mig inte, så läs "Hur man botar en fanatiker" av Amos Oz, han snackar mycket om hur viktig humorn är. Eller, för att ta ett annat exempel - lyssna på Magnus Betnérs monologer om rasism, de är helt briljanta, och han prisas hela tiden för att han "lyfter viktiga ämnen", "vågar säga vad han tycker" och "säger som det är".

"Men Johan, du måste vara Professionell, det är SKILLNAD!" ...nej. Nej, det är det inte. Att indirekt försöka kräva att jag skall ändra mitt beteende och sociala liv bara för att jag skall jobba med känsliga ämnen är som att försöka få människor inom snabbmatsbranschen att ändra sig själva så att de skall kunna vända hamburgare optimalt, eller försöka tvinga sjuksköterskor att lägga ned sin hobby och istället ta upp gips som en aktiv del av sin tillvaro så att de kan spjäla och gipsa ordentligt.

Oavsett vart jag hamnar så kommer jag att vara vänlig mot människor, lyssna och behandla dem med respekt. Men... Jag tänker inte definieras av mitt arbete. Jag tänker inte låta eventuella "komplikationer" eller "förväntningar" få stöta undan min personlighet. Jag tänker inte bli den ur textboken plockade "Socialarbetaren Johan", lika lite som folk på Donken tänker vara "Förste hamburgervändare Jacob" eller "Kassabiträdet Angelica". Jag tänker fortsätta vara den jag är tills jag dör, tack så jävla mycket.

Sedan får vi väl se vem av oss de är mest nöjd med att möta - mig, eller Socionom nr. 3456 (tidigare känd som Frida - "hon brukade vara sprallig och hålla på med kultur och grejer, men nu är hon mest bara bitter och sur") som knappt vågade lägga ifrån sig böckerna och ifrågasätta begränsningarna och förväntningarna i sin egen yrkesroll.

Bring it; någonting säger mig att jag har oddsen på min sida.